Livets förgänglighet

Det är till att ha lite otäta fönster.

SE, NU ÄR det vinter på allvar till och med här i skärgården! Termometern hukar sig på -11° och snön är så där krispig på ytan att den glittrar och gnistrar som om någon strött krossat glas över gården. Det är vackert. Ögonbedövande vackert.

Denna första lördag på det nya året är det två veckor sedan jag förlorade Peter, en av mina allra bästa vänner, till can­cern. Snabbt som ögat har både jul och nyår flimrat förbi, två jobbiga helger för många som mist någon när­stående. Men jag skulle tro att det är ännu värre när den förlusten kommer plötsligt, utan att man hinner förbereda sig.

För fyra år sedan gick en annan god vän bort. Helt oväntat och utan förvarning slutade hans hjärta slå. Bara dagar före hans frånfälle hade vi talats vid i telefon, bl.a. för att skjuta fram vår vårliga, tra­ditionella fikapromenad med en vecka eller två. Båda hade vi för mycket om oss och kring oss för att hinna ta oss tid till vår årliga stund på en solvarm strandklippa, då vi löste världs­problem, ven­ti­lerade idéer och bollade tankar medan solen sjönk i havet. För mig var det så att våren inte kommit på riktigt förrän den utflykten var gjord.

Men det året blev det ingen vår. Istället fick jag en morgon läsa i tidningen att min gode vän hade dött. Det var en chock som jag ännu inte kommit över. Alltsom oftast kommer jag på mig att tänka: ”Nej tusan, det här måste jag ringa och prata med J om!” Men strax dun­kar verkligheten sin knölpåk i mitt huvud och jag minns att det är en omöjlighet.

Förlusten av Peter är helt annorlunda, eftersom han gav mig för­må­nen att vara delaktig ända till slutet. På det viset har det tomrum han lämnar efter sig en logisk förklaring, och den sorg jag känner är där­för inte vanmäktig. Det jag sörjer allra mest är att dagen då beslut om hans kvarlåtenskap ska fattas närmar sig, för då är det för­mod­li­gen slut på lugnet.

Om man vid sin död är ensamstående med minderåriga barn och har haft en allt annat än fungerande relation till sin föredetta, är för­ut­sätt­ningarna för att det ska gå lugnt och sansat till inte stora. Inte ens via testamente kan man nämligen fullt ut försäkra sig om att det man lämnar efter sig förvaltas enligt ens egna önskemål och med barnens bästa i fokus. Plötsligt är det en människa man kanske rent­av avskytt som får tillåtelse att röra och föra i det man inte kunde ta med sig när man gick.

Förr brukade man säga: ”Med döden kommer arvingarna”, men nya tider kräver nya ordspråk, så det tarvas nog en om­skriv­ning: ”Med döden kommer arvingarna – och exet.” Som jag ser det, finns ett hål i lagstiftningen som med det snaraste borde tätas.


Bevare mig väl, vilka dystra tankar denna underbara vinter­mor­gon. Nu får jag allt lov att rycka upp mig! Idag ska det bakas bröd, och A och jag är bortbjudna på middag. Efter maten har det flag­gats för en omgång ”När & Fjärran”, då det är upp till bevis om vår geo­gra­fi­trä­ning har gett något resultat. Att Surinam ligger i Syd­amerika har jag i alla fall koll på nu ;)