Dagens ungdom

SÅ ÄR DÅ årets mest hajpade högtid över för denna gång, och som vanligt lämnar denna överreklamerade helg en sur eftersmak av ”mycket skrik för lite ull”, eller för att travestera Rustas slo­gan: ”Måttligt mycke’ för pengarna – de’ e Julen de’!”

Igår roade jag mig med att surfa runt och läsa lite i åländska ton­åringars bloggar. Nåja, roade och roade ... Ju mer jag läste, desto mer förbannad blev jag. Det var nämligen inte många ungar som var särskilt nöjda med vad Tom­ten kommit med i år. Ja, det vill säga om han inte ur sin magiska säck plockat upp en digital sys­temkamera av proffs­kva­litet à 550 euro eller en ny Mac­Book för mer än en tusen­lapp, en iPod eller pre­sent­kort på kläder för 200 euro. Och så vidare, und so weiter.

Jamen, ärligt! Vad tänker dessa föräldrar på – eller snarare med?!? Om ribban för vad som renderar tacksamhet och glädje läggs på den nivån redan när de tindrande telningarna är i tret­tonårsåldern, vilka förväntningar lägger man då inte – alldeles egenhändigt – grunden till inför kommande jular??? Kocko bello, if you ask me.


Detta påminner mig f.ö. om den första och enda gång som A, fem år när det begav sig, ställt till med ett hallå i en kassakö. Om jag minns rätt, gällde det en leksak som hon ville ha; en sak som möj­ligen skulle dyka upp till jul eller den påföljande födelsedagen. Däremot skulle den inte inhandlas där och då.

”Mammaaaa!” tjöt hon bakom mig, redan nekad ett flertal gånger. ”Jag vill ha!”

Kön var lååång, både framför och bakom oss. Hos vissa noterade jag irritation, hos andra roade miner över det välkända i situa­tio­nen, men jag stod på mig: ”Nej, har jag sagt. Det blir inget med den saken.”

”Mamma, mamma, MAMMAAAAAAAAA!” ackompanjerat av stampet av små gummistövlar mot smutsigt linoleumgolv och ryck i min jackärm. ”Jag vill, jag vill, jag VILL!”

Det var då jag vände mig om, böjde mig ned, spände ögonen i henne och väste: ”Jaså du? Och jag, jag vill ha en ny Porsche!” (Vilket jag definitivt inte ville, men det lät bra.)

Det synbart komiska i mitt uttalande fick ett flertal av de bakom­varande kunderna att skratta högt och A kom helt av sig. Om det berodde på att de vuxna runtom fick roligt på hennes bekostnad eller att hon inte hade en susning om vad jag pratade om låter jag vara osagt. Men ett är i alla fall säkert: efter den gången har det aldrig varit några ”problem” inne i någon butik.


Om elva dagar fyller den forna femåringen tretton. I en blink har hon vuxit upp till en förståndig tonåring, som vet att allt kostar. Slantar som någon måste skrapa ihop och som inte finns i obegränsade mängder. Hon är så klok, min dotter.

Därmed underförstått, att till ”Rucklet” kom Tomten inte med några kostsamma gåvor det här året heller. Däremot hade han med sig ett begagnat Harry Potter-spel till fjolårets julklapp, den begagnade PS2-konsolen. Och hejsan, hoppsan vad vi har haft roligt, både A och jag! Men sablar, vad det stör mig att jag ännu inte lyckats ta mig förbi spökhundarna ...