MEN HUR KAN MAN?! Under vår promenad mot centrum igår tog vi vägen över begravningsplatsen. Jag ville passa på att titta till min gode vän Peters grav, eftersom det gått en tid sedan jag var där och ställde dit en lykta och tände ljus. När vi kom fram blev jag chockad. Låt mig förklara varför:
Hans urna sattes ner den 15 januari, så det har idag gått drygt tre veckor. 24 dagar, för att vara exakt. Man skulle tycka att hans barns mor under den tidsrymden skulle haft tid att ta med dem dit åtminstone en gång, men synbarligen inte. Där hade varken plockats bort vissna sorgbuketter eller tänts något ljus sedan mitt senaste besök (då ingen heller hade varit och städat undan mängden av utbrunna gravljus från begravningsdagen). Det är tammefan skamlöst!
Må vara att relationen mellan Peter och hans ex var minst sagt kylslagen ända till the bitter end, men i det här fallet handlar det väl ändå om barnens väl och ve..? Men vad väntar jag mig egentligen av en människa som inte ens såg till att ungarna hade varsin liten ros att lägga på sin pappas grav vid begravningen? De hade stått där tomhänta om inte deras faster med eld i baken lyckades ordna fram detta timmen före samlingen i kapellet.
Jag kan vara vidsynt i många fall, men när det gäller agerandet i den här saken är jag det inte. Skämmas borde hon, mänskan!
*arg så det ryker ur öronen*
Men nu är det i alla fall både skottat och uppsnyggat, och där brinner ett ljus. Tyvärr hade jag slut på riktiga gravljus hemma, så det måste bli ett stort värmeljus istället. Det brinner kanske inte så länge, men det brinner för dig, Peter!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Aina
SvaraRaderaJag blir rörd till tårar.
Tack för att du finns,du är som jag sagt tidigare en ÄNGEL.
Jag är glad att du bor så pass nära att du kan titta till graven ibland.En varm kram till dig.
Nej vet du vad, Aina! Man är sannerligen inte någon ängel bara för att man har lite folkvett. Även om jag inte har någon gudstro så tycker jag det hör till vanlig hyfs det lilla jag ordnat med, och jag gör det så gärna. Så länge jag själv får leva och hälsan behöver du inte oroa dig för att sonen din blir bortglömd, det kan jag lova.
SvaraRaderaJag har ett gravljus som är på väg till Peters grav. Tack Nina, för att du snyggade till runtomkring!
SvaraRaderaJag blir så tårögd när jag läser detta. Vill tacka dig och Niclas för att ni var och är underbara människor. Tack för att ni finns där och ser till att min älskade brors grav, er vän får ha det fint runt graven. Det är verkligen min bror värd. Tusen tusen tack!
SvaraRaderaKan sedan bara känna mer ilska hur vissa människor tänker. HUr kan man göra så mot sina egna barn. Tror hon att det är Peter hon straffar fortfarande?
Herrgud Jenny, inte har du något att tacka för. Peter var kanske inte min äldsta men definitivt en av mina absolut bästa vänner. Det minsta jag kan göra i gengäld för alla gånger han ställde upp och hjälpte till med både det ena och det andra är att titta till honom lite då och då.
SvaraRaderaRespect, säger de i USA. Det är det det handlar om, respekt. Och en nypa vanligt folkvett.