Flipprandets förbannelse

JAG SITTER HÄR med min frukost (det är den på bilden) och begrundar Monkans kommen­tar på mitt före­gående inlägg; framför allt hennes undran om hur jag hinner med allt. Denna fråga tarvar sannerligen ett visst mått av genomtänk, eftersom jag själv för det mesta tycker att jag inte hinner med någonting. Tycker, säger jag, för jag vet ju att det til syvende og sidst är en massa man gör under ett dygn.

Har ni någonsin roat er med att föra bok över precis allt ni företar er under en dag? Om inte: gör det! Det är hälsosamt, för när kvällen kommer kan man konstatera att det förekommer en vansinnig massa verksamhet; småsaker som man inte tänker på, men som vid en slut­summering blir ett flertal timmar.

Men att det är svårt att låta bli att flippra, det har ni väl märkt? Flipprar gör man när man sätter sig i rörelse från punkt A mot punkt B med ett särskilt syfte, men på vägen får ögonen på det ena och det andra som pockar på ens upp­märksamhet.

Flipper kan vara en filt som behöver vikas ihop och hängas över soff­ryggen, ett torrt blad på en krukväxt som måste tas bort eller en bib­lioteksbok som inte ska ligga kvar i köket utan i hallen, för att inte glömmas vid nästa tur till stan. Man studsar helt enkelt runt som stål­kulan i ett flipperspel innan man ”går i mål”.

Medan jag gick i KBT-terapi fick jag en gång som uppgift att göra en enkel planritning över min bostad och sedan dra linjer för hur jag rörde mig i rummen de första timmarna på dagen. När jag lydigt ritat in den första timmen såg papperet ut som en gps-karta över en galen flugas planlösa virrande instängd i en glasburk. Tidsmässigt innebar det att sträckan mellan A och B, cirka tio meter, kunde ta över en timme i anspråk. Skrämmande är bara förnamnet.

Numera försöker jag aktivt träna bort mitt ”spelberoende”, men det är ingen lätt match. Skitsvårt, helt enkelt. Att bryta mönster man följt i ett halvt sekel kräver sin kvinna – eller man. Och eftersom gårdagen var en extremflipprig dag, tänker jag idag inte göra många knop.

[Men att låta bli dammkorvarna i vardagsrummet kommer att bli lika kämpigt som att få en narkoman att avstå från sitt heroin.]