"En, två, tre, fyra ..."

DET ÄR DEN första juli. Det är första semesterdagen för många och butiken där jag brukar handla är knökfull. Kön till kassan, där jag står med min flaska Klorin och en bit ost, har tvärnitat.

Halsar sträcks och det viskas och knorras en del bakom mig. Vad är det som tar en sån jä-la tid? Man kan nästan ta på den våg av ir­ri­ta­tion som väller upp från köns svans.

Orsaken är en storvuxen kvinna framme hos kas­sör­skan. Istället för att, som normala människor, betala sina inköp med kort eller reda pengar i lämpliga valörer har hon tömt en hel halv fruktpåse med småmynt på disken. Där ligger ett berg av 10-, 20- och 50-centare varvade med 1- och 2-eurosmynt. Flera kilo pengar.


Kassörskan, den stackaren, räknar som en besatt. Tappar bort sig och får börja om. Mumlet i kön växer och syrliga kommentarer hörs både från det ena och det andra hållet. Jag kastar ett öga på klock­an. Det har bara gått fem minuter, men känns som en evighet.

Ytterligare fem minuter senare är räknandet äntligen färdigt. Två­hund­ra­sjuttionio euro var det i påsen, och det har nog ingen i kön missat. Och precis när vi alla tror att, ja, nu börjar det äntligen röra på sig, då bör­jar kassörskan plocka med mynten igen för att sortera in dem i sin kassa!

Så många slantar är det att facken blir överfulla. I det läget skulle man tro att hon skulle vara så smart att hon helt sonika sopar ihop den resterande högen pengar i en påse och lämnar räknandet till ett senare tillfälle, men icke. Istället börjar hon räkna igen, för att kunna växla till sig sedlar av kollegan bredvid!

Då stönar till och med jag. Men livet är som bekant en prövning, och tålamod är till för att prövas.

Sensmoral:
Byt aldrig – aldrig någonsin – kö i en affär. Det som först ser så lo­van­de ut slutar alltid på det här viset. Det fixar han där Murphy, ni vet.