Har ni sett herr K. Antarell..?

FREJDIGT GAV VI oss till skogs igår, väninnan S och jag, i den from­ma förhoppningen om att finna mängder av skogens gula guld efter de senaste veckornas relativt myckna regn. För dagen utrustad med tekniskt hjälpmedel i form av min handledskompass stövlade jag åstad, och väninnan – begåvad med medfödd GPS – älgade iväg åt sitt håll.


Dessvärre fick vi finna oss i att komma hem i princip lika tomhänta som när vi for. Ja, om vi bortser från att jag bärgade en pantburk mitt i storskogen och väninnan å sin sida snubblade över två tomma öl­flaskor. I sedvanlig ordning klev vi även på en nyanlagd privat sop­tipp mitt ute i bushen.


Min välutvecklade kriminaltekniska begåvning säger mig att någon haft kräftskiva och inte varit i form för städning dagen efter. Fy, så jag blir trött på mina medmänniskor ... Jag begriper inte att man orkar släpa sina sopor till skogen istället för att slänga dem där de hör hem­ma. Och varför – varför i jösse namn? – måste man slå sönder glas­flas­korna när man dumpar dem???

Nåväl, någon svamp hittade vi alltså inte, varken kantareller eller nå­gonting annat. Torrt som fnöske är det i markerna, så mycelierna har förmodligen flyttat några våningar längre ner och det lär dröja innan några fruktkroppar ploppar opp ovan jord. Dessutom visade sig blå­bären vara färdigt torkade på risen och lingonen ännu omogna. Jak­ten på föda var med andra ord inte direkt lyckad.

Istället samlade jag ihop lite mossor och lummer för att fräscha upp mitt vägghängda hjärta från jultiden (!), som börjat se till och med mer avdankat ut än jag.



Knastertorrt och en smula dassig färg, om vi så säger.

Precis som senast hade jag missbedömt materialbehovet, så det blev till att skarva lite med vad som fanns i trädgården. Vackert blev re­sul­tatet därmed inte, men garanterat sällsynt och med duktig babords slagsida. Därför får det nu hänga på ytterdörren och skämmas istället för att frottera sig i de finare salongerna.


Och idag har jag helt enligt mina rutiner avstått från att helga vilo­dagen utan istället satt igång med att iordningställa en ny rabatt. Hit till ”Rucklet” kommer det just nu frön och plantor både härifrån och därifrån i såna mängder att det inte längre finns Lebensraum här på gården för inflyttarna.

Men nu har det blivit kväller och jag – eller snarare min baksida – tyar inte mer, så bild på dagens prestation kommer möjligtvis imorgon istället.
***

Och så har vi minsann fått en ny adept i klassen:
Välkommen, Motvalls gubbe!