FÖR SNART TRE månader sedan begärde mitt pensionsförsäkringsbolag in ett nytt läkarutlåtande om utifall att min läkare anser att jag fortfarande inte är att betrakta som arbetsför. Det anser hon inte, så intyget skrevs och lämnades in för en bunt veckor sedan.
Resultat: *pling*, upp med mitt inre stressreglage
Veckorna har gått och datumgränsen för pågående intyg, den 30 oktober, närmar sig raskt. Igår, med elva dagar till godo, får jag via min läkare veta att försäkringsbolagets ”förtroendeläkare på fastlandet” vill att en utvidgad undersökning utförs innan något beslut kan tas. En undersökning som dessutom kräver remiss till annan ort.
Resultat: *pling* ... *PLING!*, och stressreglaget slår över på max
Ingen kommunikation från försäkringsbolaget har skett direkt till mig, den det hela berör. Jag är bara ett socialskyddssignum på ett antal blanketter och i otaliga datafiler, långt ifrån någon människa av kött och blod.
Än en gång häpnar jag över det högst märkliga sätt på vilket man i republiken Finland, i landskapet Åland, hanterar sådana medborgare som av expertis är tagna ur rotation med diagnosen ”reaktion på svår stress”.
Eller som jag skrev till min handläggare hos försäkringsbolaget: det här byråkratiska förhållningssättet påminner mig obehagligt mycket om tekniken vid djuphavsfiske. När fisken har huggit ägnar man sig åt att växelvis slacka på linan och hala in, med målsättningen att totalt matta ut bytet tills det blir en lätt match att sätta in dödsstöten och bärga fångsten.
Här snackar vi alltså inte catch and release – detta är utstuderat catch to kill. Det är nämligen så det börjar kännas: som att de inte ger sig förrän man nått en gräns bortom vilken man inte längre orkar leva utan egenkontroll över sitt liv. Att helt sonika puttas ner för ättestupan börjar te sig som den mest humana lösningen.
Av någon konstig anledning tror jag däremot inte att lilla A håller med om det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Håll ut, håll ut!Jag hade vilda diskussioner med försäkringskassan vid ett par tillfällen när jag blev sjukskriven på halvtid för att jag kände att jag höll på att hamna i samma situation som du. Halvtid = arbeta fyra timmar X fem dagar, punkt, slut. Det var mycket hit och dit innan jag fick dem att förstå att pga långa bussresor med få avgångar var det mera vila för mig att arbeta 4 dagar X 5 timmar och vara hemma helt den femte dagen. Den modellen ingick inte i deras färdiga ramar men till slut insåg de att det faktiskt var en bra och fungerande lösning.Men det är kämpigt och det kan ju inte vara meningen att man ska bli sjuk av kämpandet mot sjukförsäkringsbyråkrati. Ny diagnoskod i deras register kanske?
SvaraRaderaKram
Kertsin
Håller med föregående kommentar: Håll ut! Det ordnar sig på något sätt!
SvaraRaderaJag håller alla tummar!
Kram, Monica
Det är många med dig som kämpar här i Svea Rike för att få någon rätsida på hur mycket de orkar arbeta. Det är inte deras sjukdom som avgör om det blir några matpengar - nej, det är regelverket. Vår regering ska "se över" om det är något som skall ändras. Ja, det är det jag alltid sagt man måste vara frisk för att orka vara sjuk.
SvaraRaderaHoppas det ordnar upp sig för dig.
Kram Viola
Tack för era uppmuntrande ord, kära "okända" människor! De värmer när det blåser kallt och man känner sig både ensam och liten.
SvaraRaderaSkulle det handla bara om mig själv vore det inte så farligt, men i slutändan är det lilla A som drabbas. Dels av att jämt och ständigt måsta stå ut med en hyperuppvarvad morsa och dels för att densamma aldrig har några slantar till övers. Det är synd om flickebarnet.
Samma här...förordnandet gick ut sista september och inga pengar har kommit och jag har ju stadigvarande fyra timmar men inte ens de pengarna har jag fått, trots försäkran från min handläggare att de ska komma...de andra fyra timmarna ska utredas ånyo fast det är gjort för tre år sen och inget har förändrats och nytt läkarintyg har jag fått...jag har samma höga blodtryck om än dock under medicinering men ändå, är fortfarande stresskänslig.
SvaraRaderaHar fått avslag en gång men ingen info eller något annat att känna mig lite lugnare på har jag fått...har ingen aning om vad utgången blir men tillbaka till det "sociala livet" på en arbetsplats med alla de kommunikativa påfrestningar det innebär är helt uteslutet...hellre fattig och frisk än rik och sjuk...typ!
Men det är ju aldrig roligt att vara utan pengar heller men vi kämpar på...eller hur du!?
Vi ger oss inte!
Steffe
Jotack, jag vet alltför väl att jag inte är ensam om den här situationen. Och än så länge gnetar jag på, även om jag blir tröttare för varje ny runda. Men det är väl det som är pensionsbolagets förhoppning, att man till slut ska vara så utmattad att man rullar över på rygg och har den goda smaken att dö, så de slipper betala ut det pensionsbelopp man själv stretat ihop under sina yrkesverksamma år?
SvaraRaderaFast ännu orkar jag bli förbannad, så än är det inte kört! Det är när apatin tar över som det börjar bli farligt.
Håller du tummarna för mig så hållar jag mina för dig!
Kram - hoppas det fixar sig..
SvaraRadera