”Förväntansångest” eller ”Det värsta som kan hända”

MONICA UNDRAR I en kommentar till föregående inlägg vad som är det värsta som kan hända. Mitt svar blir så långt, så jag väljer att lägga upp det som ett eget inlägg.

***
Det som kan hända är att försäkringsbolagets förtroendeläkare inför den 1.2.2011, som är datumgränsen för den respit jag fått för att hinna genomgå en högst irrelevant undersökning*, ”drar fel kanin ur hatten” och avslår det senaste expertutlåtandet från min be­hand­lan­de läkare. Då genomgår jag över en natt den byråkratiska me­ta­mor­fo­sen att från att vara för sjuk för att arbeta (eller rehabiliteras!) till att plötsligt klassas som fullt arbetsför. Rena trolleriet, ett medicinskt genombrott värdigt ett Nobelpris!

Det betyder, i sin tur, att jag blir arbetslös. Under min vid det laget tvååriga sjukfrånvaro har jag nämligen pga rådande lagstiftning inte kunnat hålla mitt enmansföretag vid liv. Är man sjukskriven får man inte tjäna en cent, för då dras sjukdagpenningen in, i mitt fall svind­lande 17,63 euro/c. 160 kronor per vardag. Däremot är man ju som företagare tvungen att fortsätta betala alla företagets fasta kost­na­der även om inkomsterna är noll. En hääärlig och totalt bekymmersfri situation! (Obs! Här var det alltså ironi, om inte alla förstod det.)

Om man fortfarande inte anses vara arbetsförmögen när sjuk­dag­pen­ning­da­gar­na tar slut blir nästa skede det som numera kallas re­ha­bi­li­te­rings­stöd. Förr tror jag det hette invalidpension. Då får man en må­natlig summa pengar, som baserar sig på vad man under sin yr­kes­verk­samma tid betalat in i företagarpensionspremier, i mitt fall över­då­diga 644,50 euro/~ 6000 kronor. I det här läget får man jobba lite (upp till en liten summa per månad), och det gäller fortfarande att försöka hålla sitt företag vid liv, så alla fasta kostnader för detsamma måste fortfarande betalas varje månad.

I det skedet, när det gått över ett år, börjar kunderna svika. På en liten ort som Mariehamn går ryktet fort, och om ryktet säger att man är sjukskriven är det ingen som ens tänker tanken att vända sig till en. De kan ju inte veta att man mitt i allt har rätt att arbeta en smula igen.

Det är där jag befinner mig idag efter 20 år som egenföretagare. Jag blir fr.o.m. 1.2.2011 friskförklarad till arbetslösheten om sak­kun­nig­lä­kar­na så bestämmer, medan min läkare samtidigt är av åsikten att jag inte är arbetsför överhuvudtaget.

Som företagare har jag inte rätt till A-kassa, så jag blir då tvungen att gå till socialen för att ansöka om s.k. utkomststöd. Och ett sådant beviljas inte så länge man har någon form av tillgångar. Till tillgångar räknas även sådant man sparat t.ex. för sitt/sina barns framtida stu­dier, så att de så långt det är möjligt ska slippa ta statligt sub­ven­tio­ne­ra­de (av skattebetalarna finansierade!) studielån. Det lilla jag un­der årens lopp lyckats lägga undan åt lilla A tänker jag inte under några som helst omständigheter göra mig av med, så den enda ut­vägen blir då att jag tvingas sälja ”Rucklet”, vårt hem, istället.

Paradoxen är att mina månadskostnader för att bo där jag bor är lägre än för en hyresbostad. Det blir m.a.o. dyrare för mig och lilla A att bo på hyra, och den summa som blir över efter en försäljning av ”Rucklet” blir inte stor när banklånet är betalat. Inom en mycket be­gränsad tidsrymd står jag m.a.o. ändå med mössan i hand hos so­cia­len för att be om utkomststöd.

Detta är i korta drag det värsta som kan hända när det är fullt tillåtet för en ”symaskinsreparatör” (se förklaring i föregående inlägg) att gå emot ex­per­ter­na – och då har jag inte alls beaktat den successiva, pyskiska ned­brytning hela den här segdragna processen för med sig. Är man ini­tialt sjukskriven pga gravt nedsatt stresstolerans kan jag garantera att ens hälsotillstånd inte förbättras under tiden.

* Med tanke på min anamnes skulle jag förstå om jag remitterades för t.ex. en endokrinologisk utredning för att försöka hitta orsaken. Det jag nu remitterats för är en utredning av symptomen. Absurt! Fullständigt kocko bello!

Allt jag vill är att min läkares specialistkunskaper och mitt eget män­ni­sko­vär­de respekteras. Jag vill inte tvingas in i en bidragsfälla, där jag blir en belastning för samhället. Allt jag vill är att få rätt till den månatliga summa som de facto är mina pengar. Då finns det en chans att jag med tiden kan börja jobba igen, i en utsträckning jag själv får avgöra att jag mäktar med utan att krascha ännu en gång.

Och jobbar jag lite blir jag ju en närande del av samhällsmaskineriet igen, eftersom skatter och avgifter ska betalas. Det uppstår m.a.o. en riktig win-winsituation.