”Reclaim Your Roles”

ATTANS DÅ ... NU har jag ansträngt hjärncellen igen och ägnat mig åt funderingar. Den här gången har jag, medan virknålen slinker in och ut genom mormorsfilten, reflekterat en del över tänkbara för­kla­ringar till vad som gått käpprätt åt helvete i vårt moderna samhälle. Varför ökar våldet? Varför mår så många vuxna och ett skrämmande stort antal barn och ungdomar så dåligt? Varför försämras folkhälsan istället för att förbättras? Och så vidare i samma banor.

Därför hivar jag nu iväg en riktig brandbomb, som garanterat kommer att få alla superfeminister att sätta morgonkaffet i vrångstrupen.

En tanke har nämligen utkristalliserat sig och envist bitit sig fast: den att mycket kan belastas alla hysteriska jämlikhetssträvanden, som ända sedan andra världskriget rullat fram som en okontrollerbart växande snöboll längs en lodrät fjällsida.

Jag förstår fullt ut varför kvinnorna var tvungna att ”överge hus och hem” i samband med och efter kriget: antalet män var ju helt enkelt för få eller för skadade. Men att detta tragiska undantagstillstånd blev permanent, det är bara att beklaga.

Innan någon går i taket vill jag inflika att jag naturligtvis är för jäm­ställd­het, fast inte en jämställdhet som får som resultat att ett helt samhälle mår dåligt. Det man i tidernas morgon borde ha kämpat för borde istället ha varit att statusen på kvinnans arbete i hemmet skul­le ha förbättrats, helt enkelt jämställts med det mannen ut­rät­tade utanför detsamma.

Istället har det blivit tvärtom. De ”kvinnliga” sysslorna har blivit ännu mindre värda. Numera är det just ingen i ett parförhållande som vill – eller orkar – ta ansvar för den biten, eftersom båda lägger lejon­par­ten av sin tid och energi på något utanför den viktigaste sfären, den egna familjen.

”Hemmafru” är enligt min mening ett riktigt visset ord. Engels­kans ”home­mak­er” är alla gånger att föredra, för det säger precis vad det handlar om. Att skapa ett hem, där alla i familjen trivs och mår bra, är minsann en heltidssyssla som kräver sin kvinna – eller man, för den delen, för ingenting säger att det är just kvinnan som måste vara ”kvin­na” i en familj.

Jag menar, tänk efter lite. Alla arbetsuppgifter i ett hem/en familj har idag blivit utbildningar, gubevars! Man studerar till kock/bagare/kon­di­tor, går en utbildning i hygienteknik, läser till trädgårdsmästare, plug­gar till barnskötare och så vidare – för att göra jobbet någon annan­stans än hemma. Och hur går det då? Vem ska utföra alla dessa nöd­vän­diga sysslor i det egna hemmet..? Dessutom på kvällstid, under veckoslut och på semestern, de tider man egentligen borde ägna sig åt varandra!

Inte konstigt att det går åt helvete i de allra flesta relationer. Ingen har ju idag möjlighet att värna om det viktiga, det egna hemmet och barnen. Inte ens om viljan finns. Den som ändå med en dåres en­vis­het försöker ta sig uppgiften an blir ”utbränd”.

Nej, mina vänner, i likhet med ”Reclaim The Streets” tycker jag att vi startar en rörelse under parollen ”Reclaim Your Roles”, där del­ak­tig­het självfallet inte ska vara ett tvång. Vill du nödvändigtvis ut i för­värvs­livet ska det naturligtvis vara upp till dig. Men vill du istället in­vestera ditt kapital i hårdvaluta, det vill säga i din familj, måste vi få till stånd en statushöjning av det tuffa jobb det innebär att driva fö­re­taget Hemmet!

Med detta sagt ska jag ägna dagen åt att träna på att ducka för alla ruttna tomater, skämda ägg och raka högrar som lär söka sig åt mitt håll ...