onsdag 6 oktober 2010

”Reclaim Your Roles”

ATTANS DÅ ... NU har jag ansträngt hjärncellen igen och ägnat mig åt funderingar. Den här gången har jag, medan virknålen slinker in och ut genom mormorsfilten, reflekterat en del över tänkbara för­kla­ringar till vad som gått käpprätt åt helvete i vårt moderna samhälle. Varför ökar våldet? Varför mår så många vuxna och ett skrämmande stort antal barn och ungdomar så dåligt? Varför försämras folkhälsan istället för att förbättras? Och så vidare i samma banor.

Därför hivar jag nu iväg en riktig brandbomb, som garanterat kommer att få alla superfeminister att sätta morgonkaffet i vrångstrupen.

En tanke har nämligen utkristalliserat sig och envist bitit sig fast: den att mycket kan belastas alla hysteriska jämlikhetssträvanden, som ända sedan andra världskriget rullat fram som en okontrollerbart växande snöboll längs en lodrät fjällsida.

Jag förstår fullt ut varför kvinnorna var tvungna att ”överge hus och hem” i samband med och efter kriget: antalet män var ju helt enkelt för få eller för skadade. Men att detta tragiska undantagstillstånd blev permanent, det är bara att beklaga.

Innan någon går i taket vill jag inflika att jag naturligtvis är för jäm­ställd­het, fast inte en jämställdhet som får som resultat att ett helt samhälle mår dåligt. Det man i tidernas morgon borde ha kämpat för borde istället ha varit att statusen på kvinnans arbete i hemmet skul­le ha förbättrats, helt enkelt jämställts med det mannen ut­rät­tade utanför detsamma.

Istället har det blivit tvärtom. De ”kvinnliga” sysslorna har blivit ännu mindre värda. Numera är det just ingen i ett parförhållande som vill – eller orkar – ta ansvar för den biten, eftersom båda lägger lejon­par­ten av sin tid och energi på något utanför den viktigaste sfären, den egna familjen.

”Hemmafru” är enligt min mening ett riktigt visset ord. Engels­kans ”home­mak­er” är alla gånger att föredra, för det säger precis vad det handlar om. Att skapa ett hem, där alla i familjen trivs och mår bra, är minsann en heltidssyssla som kräver sin kvinna – eller man, för den delen, för ingenting säger att det är just kvinnan som måste vara ”kvin­na” i en familj.

Jag menar, tänk efter lite. Alla arbetsuppgifter i ett hem/en familj har idag blivit utbildningar, gubevars! Man studerar till kock/bagare/kon­di­tor, går en utbildning i hygienteknik, läser till trädgårdsmästare, plug­gar till barnskötare och så vidare – för att göra jobbet någon annan­stans än hemma. Och hur går det då? Vem ska utföra alla dessa nöd­vän­diga sysslor i det egna hemmet..? Dessutom på kvällstid, under veckoslut och på semestern, de tider man egentligen borde ägna sig åt varandra!

Inte konstigt att det går åt helvete i de allra flesta relationer. Ingen har ju idag möjlighet att värna om det viktiga, det egna hemmet och barnen. Inte ens om viljan finns. Den som ändå med en dåres en­vis­het försöker ta sig uppgiften an blir ”utbränd”.

Nej, mina vänner, i likhet med ”Reclaim The Streets” tycker jag att vi startar en rörelse under parollen ”Reclaim Your Roles”, där del­ak­tig­het självfallet inte ska vara ett tvång. Vill du nödvändigtvis ut i för­värvs­livet ska det naturligtvis vara upp till dig. Men vill du istället in­vestera ditt kapital i hårdvaluta, det vill säga i din familj, måste vi få till stånd en statushöjning av det tuffa jobb det innebär att driva fö­re­taget Hemmet!

Med detta sagt ska jag ägna dagen åt att träna på att ducka för alla ruttna tomater, skämda ägg och raka högrar som lär söka sig åt mitt håll ...

14 kommentarer:

  1. Inte kommer det några ruttna ägg från det här hållet, men jag måste nog ändå kommentera. Det är få som HAR RÅD att leva på en lön. Man är helt enkel tvungna att arbeta bägge två. Jag tror att det är den största anledningen till att ingen stannar hemma. Det är ju förresten ett annat engelskt uttryck - "stay-at-home-mum". En fullständigt omöjlig manlig sysselsättning ( i allmänhet) i t ex USA. Annacarin ( en stay-at-home-strokepatient-med-usel-pension.)

    SvaraRadera
  2. Fan i mig det bästa jag läst på länge!!!
    Minns själv min barndom med mamma som hemmafru och att hon fanns där hela tiden som en stor trygghet!
    Det skulle jag önska alla barn fick uppleva idag också men det var en annan tid...jaja...
    Steffe

    SvaraRadera
  3. Annacarin:
    På sätt och vis stämmer det som du säger, att folk inte anser sig ha råd att leva på en lön. Men det är inte riktigt hela sanningen. Tänk på hur mycket det KOSTAR om båda föräldrar i en familj jobbar.

    Man kan inte ta hand om sina barn själv, alltså blir det dyra dagisavgifter.

    Två personer ska äta lunch på stan, det blir jättedyrt varje månad.

    Inte orkar och hinner man laga sin middag eller baka sitt bröd från råvaror, så det blir svindyra (och näringsmässigt undermåliga) halvfabrikat.

    Tid att laga och lappa kläder eller skor som gått sönder finns inte, alltså måste man slänga och köpa nytt.

    Istället för att klara sig med en bil per hushåll behövs ofta två.

    Listan kan göras hur lång som helst och du förstår säkert hur jag tänker. Vi har helt enkelt SKAPAT en värld, en situation och en livsstil, som förutsätter två heltidsinkomster. Mycket handlar med andra ord om att förändra sitt förhållningssätt till livet, både för sin egen, för miljöns och framtidens skull.

    Steffe:
    Jodu, det är inte klokt hur vi ställt till det i vårt "välfärdssamhälle". Materiellt har vi det bättre än någonsin, men folket mår pyton som aldrig förr och ungarna växer upp utan sina naturliga förebilder, "omhändertagna" av dagis- och skolpersonal - och när det vill sig illa av socialtjänstemän och poliser.

    SvaraRadera
  4. Precis detta har jag själv såååå många gånger sagt!

    Klart som fan att det inte GÅR i längden att vara överallt och ha både familj, barn, villa, husvagn, heltidsjobb, symöte, gympapass, körabarnentillfotbollensvängar och Gud vet allt!
    Man brakar med FULL kraft rätt in i tegelväggen, och här är en som själv varit med om just detta.

    Att inte folk kan begripa att kvinnor och män ÄR (och ska vara!?) kvinnor och män!
    JAG skäms inte för att vara kvinna, utan tvärtom. Jag är stolt över att ha klarat både utbildningar, välbetalt jobb som köksarkitekt, skött mina hem klanderfritt, fött två barn och tagit hand om en hel drös med djur.
    Men priset var HÖGT!
    Alldeles för högt!!!!

    Jag hade definitivt prioriterat annorlunda i dag, om jag fick "leva om"....
    Det var inte värt att slå knut på sej själv i alla dessa år.

    Och nu sitter jag här med en utbrändhet och psykiska besvär som jag skulle ge ALLT för att slippa.
    För allt det du skriver om är så himla sant!
    Man är bara människa....

    Och tänk bara alla intryck vi i dag tvingas ta in.
    TV, radio, dagstidningar, kvällstidningar, internet, sms....

    Det vi numera "tar in" på en enda dag i våra huvuden, är nog långt mycket mer än vad kvinnor och män fick "bearbeta" under en hel livstid för en sisådär hundra år sedan.
    Allt är så "speedat" i dag, och jag tror inte våra kroppar är tänkta som robotar från begynnelsen.
    Så tycker jag!

    SÅ varken ägg eller tomater från mitt håll heller.
    Däremot en hel drös med kramar till en kvinna med huvet på skaft!

    J:son

    (PS. Tack för ordet, men ursäkta om det blev lite långt...D.S)

    SvaraRadera
  5. Kan bara hålla med föregående skrivare...

    Hade ju "tur i oturen" att bli sjuk när barnen var små och har alltså kunnat vara hemma med dom mest hela tiden...
    Och dom är (trots sin vimsiga morsa) relativt stabila människor. Och jo; jag är äckligt stolt över telingarna!!!
    Knapert ekonomiskt, men rikt känslomässigt... Frågan är väl om inte det är ett bättre utgångsläge?

    SvaraRadera
  6. Här kastas inga ägg.
    Jag var hemma när barnen växte upp,tog själv emot dagbarn,det blev ju några kronor.Jag ville ta hand om mina barn själv,inte måsta slänga in dom till andra på dagis.Det har dom då bara mått bra av.Det är långa å stressiga dagar för barn idag,och föräldrar. Av alla måsten, som gör att alla ska.
    Hemarbetet borde vara avlönat,jag tror att många skulle vilja vara hemma då,idag finns inget val.
    Sen så måste inte barn vara på alla slags aktiviteter.
    Det dom behöver är ju lugn å ro å tid med familjen.Det är så mycket måsten idag.

    SvaraRadera
  7. Oj oj oj N där trampar du på många ömma tår. Jag är så glad att du tar upp det här. Själv var jag hemma med mina söner i arton år, "ofrivilligt". Jag har blivit kallad både det ena och det andra (lyxhustru)bland annat.Då på 70-talet skulle "alla förverkliga sig" till varje pris. Se hur det gick för många. Ingen hade tid för hus och hem, det resulterade i många seperationer där de stackars ungarna ofta fick sitta i kläm. Ingen brydde sig att jag tog hand om en son som var allvarligt sjuk som behövde all uppmärksamhet, operationer, massor med sjukhusbesök. Vi fick inte åka längre än att vi kunde nå sjukhuset i Lund snabbt, skötte man och en frisk son, hus trädgård helt oavlönat som nu visar sig i pensionsutbetalningarna. (Vad då lyxhustru)
    Jag håller med om allt du skriver, men jag förstår också att det inte är alla förunnat att ha en förälder hemma, samtidigt har vi skapat en massa onödiga behov, som kostar en massa pengar. Här gäller det att tänka om.

    Som du förstår har jag inte varit inne på bloggen, såg idag din utdelning av Award, stolt blev jag, men snälla bli inte arg, jag låter det gärna stanna där som ett bevis på omtanke om min blogg. Tack snälla N, du vet för övrigt mina värderingar i livet, de stämmer så bra in på dina egna, som jag sagt vi är någon slags tvillingsjälar:)
    Vi har fortfarande fullt upp med svärmor, men vi ses och höres
    Monkan

    SvaraRadera
  8. J:son, Uffematten, StickMamman & Monkan:
    Ja, jag kan bara säga som J:son: "Been there, done it".

    När lilla A var nyfödd kom jag hem från BB på fredag och satt på (gummiring) på jobb samma kväll. Det första samtalet jag fick på måndag morgon var från en kund som undrade var i hela helvete jag hållit hus och varför jag inte svarat i telefon. Tja, vad kunde jag annat göra än att be om ursäkt för att jag tyvärr hade måst in på BB en sväng för att klämma ur mig min förstfödda? Så var det och på så sätt fortsatte det. 10-12 timmars arbetsdagar på egen reklambyrå, ensam med spädbarnet hälften av månaderna med sambo som jobbade på sjön, två hundar, stor gård, stort hus, åldrig mamma osv osv osv. En månad efter förlossningen vägde jag mindre än före graviditeten. Än idag är jag lite trött och det går inte över.

    Sen sk-ter jag högaktningsfullt i hur många tår jag kliver på, för det kan väl för f-n inte anses som "fult" att vilja att ens barn och övriga familj ska må bra??? Och jag menar inte att det nödvändigtvis är mamman som ska ta på sig rollen som hemmaförälder. Det kan en karl göra precis lika bra, och många skulle säkert trivas alldeles utomordentligt med det.

    Själv är jag mitt i eländet glad över att jag var egenföretagare och kunde jobba hemifrån. Lilla A har därför haft förmånen att alltid ha mamma hemma, även om jag varit "på jobb" och upptagen med annat. Men hemma har jag varit, och nu när hon nått tonåren får jag kvitto på att det varit bra.

    SvaraRadera
  9. Det här var banne mej det bästa jag läst på långa tider! Jag håller så helt och fullt med i det du skriver! Jag är ett levande bevis på att det går att vara hemma och ta hand om hus och hem på en lön. Visst får man prioritera och snåla, vara uppfinningsrik och hoppas på bättredagar ibland, men det går, OM MAN VILL! Exet hade ingen höjdarlön, vi köpte hus när låneräntorna låg på skyhöga 15%, vi fick fem barn och vi klarade av det! Och trots att det var knapert ibland ångrar jag inte en minut av den tid jag stannat hemma.

    Idag, med sjätte barnet i en ny familjekonstellation har jag återigen möjligheten att sköta mitt hem och mina barn som det heltidsarbete det är. Jag yrkesarbetar hemifrån på deltid och är otroligt glad över att kunna finnas här för mina barn närhelst de behöver mej. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men du har redan sagt det så bra!

    SvaraRadera
  10. Vet du, det skulle vara väldigt intressant att se resultatet från en gallup om den här saken.

    Jag undrar nämligen hur stor procent av alla kvinnor som verkligen vill slita livet ur sig för att lyckas hålla alla bollar i luften samtidigt och ändå alltid ha ångest över att inte räcka till, inte på något område.

    Kunde t.ex. vara en intressant frågeställning för någon som ska skriva en gradu inom ett lämpligt studieområde.

    SvaraRadera
  11. HEAR, HEAR ............

    Guran

    SvaraRadera
  12. Nämen, vad skådar mitt norra? Guran! *vinkar glatt*

    SvaraRadera
  13. Allting har flera sidor. Jag hade t ex en "homemaker-moster" i släkten som någon gång på 50-talet plötsligt hängde sig i skarvsladden till strykjärnet när hon hade strykit den 11:e arbetsskjortan till make och vuxna söner. På hemmafruarnas tid var det många som teg och led och inte fick mycket i gengäld av sin familj. Men större möjlighet att välja efterlyses. Nu måste de flesta arbeta för att klara den tuffa ekonomin. Jag hade förmånen att inte arbeta heltid förrän barnen var nästan vuxna och jag var runt fyrtio och det fungerade perfekt för vår familj.
    Kerstin

    SvaraRadera
  14. Hu, så hemskt med din moster ... Men det är ett bra exempel på vad jag menar: om de "kvinnliga" sysslorna fick samma status som annat arbete skulle den som utför dessa inte behöva hänga sig i strykjärnssladden.

    SvaraRadera

Tackar, tackar, så kul att du har något att kommentera!