Och det bara rullar på

JAHA JA, NU var det dags igen då. Nerverna kravlar sig för jag vet in­te vilken gång i ordningen upp till ytan och ligger som spända fiol­sträng­ar virade runt min kropp och jag kan inte sova. Sitter i köket och stirrar ut på den fallande snön och peppar mig själv:

”Du är en överlevare.
Du har klarat det förut.
Du klarar det igen.”


Inombords känns det som jag kopplats till en ackumulator, som med en kontinuerlig 12 voltsström håller hela muskelapparaten på hel­spänn i konstant kontraktion.

En ständig oro för vad som väntar låter mig inte slappna av för en en­daste liten minut, utan piskar mig att öka tempot, vara mer pro­duk­tiv och aldrig vara stilla.

I huvudet trasslar tanketrådarna in sig i varandra och jag får kämpa, kämpa, kämpa med att lyckas behålla fokus på det jag har för händer.

”Förväntansångesten” har ännu en gång kopplat ett strypgrepp på mig. Tjugo dagar kvar. Och sen då..?

***
Efter dagen hos neuropsykologen i Åbo för en vecka sedan började jag fundera över vad hon sagt: att jag aldrig givits tid eller redskap för att rehabilitera mig. Redskap? tänkte jag då. Njä, det har jag väl i ärlighetens namn inte fått hjälp med, men tid? Visst har jag fått tid. Det har jag väl..?

Visualisering är ett nyckelord för mig. Speciellt nuförtiden, när min förmåga att ta till mig det skrivna ordet försämrats så pass att jag inte klarar av ta in tryckt information utan att samtidigt läsa högt för mig själv.

Efter Åboresan gick jag därför igenom alla min sjukskrivningsintyg från 2001 och framåt, gjorde ett hjulformat diagram över hur många och långa de varit. Resultatet var nedslående och ska läsas från ”klockan tolv” i riktning medsols:


De gröna områdena är tiden jag varit ”frisk” – eller rättare sagt: offi­ciellt varit i ar­be­te, för som företagare är man tvungen att arbeta även när man är sjuk. De fasta kostnaderna försvinner inte bara för att man är out of order.

De röda sektionerna är motsatsen. Jag har givit dem olika färg­styrka för att tydligt belysa i hur många intervall varje sam­man­häng­an­de period av sjukfrånvaro blivit söndertrasad.

Den pågående, långa perioden har som synes hackats och malts sön­der i många bitar. Inför varje byte av rödnyans har en ny rusch av ”för­vän­tans­ång­est” infunnit sig som ett brev på posten. Bokstavligen, i form av nya intygskrav från Folkpensionsanstalten eller Pensions-Alandia. Vagnen i livets berg-och-dal-bana hinner bara mödosamt se­ga sig uppför branten innan det är dags för nästa skjuts, i rasande fart ner i nästa dal.

Upp och ner, upp och ner i vad som tycks vara en resa som inte tar slut förrän jag gör det. Här snackar vi inte rehabilitering. Förledet är fel! Detta är dehabilitering.

Just nu slår det mig att diagrammet påminner starkt om ett hamster­hjul. Men så lämpligt ... Man brukar ju faktiskt säga: ”Hjulet snurrar, men hamstern är död.”

*piip-piip*