tisdag 8 februari 2011

Och det bara rullar på

JAHA JA, NU var det dags igen då. Nerverna kravlar sig för jag vet in­te vilken gång i ordningen upp till ytan och ligger som spända fiol­sträng­ar virade runt min kropp och jag kan inte sova. Sitter i köket och stirrar ut på den fallande snön och peppar mig själv:

”Du är en överlevare.
Du har klarat det förut.
Du klarar det igen.”



Inombords känns det som jag kopplats till en ackumulator, som med en kontinuerlig 12 voltsström håller hela muskelapparaten på hel­spänn i konstant kontraktion.

En ständig oro för vad som väntar låter mig inte slappna av för en en­daste liten minut, utan piskar mig att öka tempot, vara mer pro­duk­tiv och aldrig vara stilla.

I huvudet trasslar tanketrådarna in sig i varandra och jag får kämpa, kämpa, kämpa med att lyckas behålla fokus på det jag har för händer.

”Förväntansångesten” har ännu en gång kopplat ett strypgrepp på mig. Tjugo dagar kvar. Och sen då..?

***

Efter dagen hos neuropsykologen i Åbo för en vecka sedan började jag fundera över vad hon sagt: att jag aldrig givits tid eller redskap för att rehabilitera mig. Redskap? tänkte jag då. Njä, det har jag väl i ärlighetens namn inte fått hjälp med, men tid? Visst har jag fått tid. Det har jag väl..?

Visualisering är ett nyckelord för mig. Speciellt nuförtiden, när min förmåga att ta till mig det skrivna ordet försämrats så pass att jag inte klarar av ta in tryckt information utan att samtidigt läsa högt för mig själv.

Efter Åboresan gick jag därför igenom alla min sjukskrivningsintyg från 2001 och framåt, gjorde ett hjulformat diagram över hur många och långa de varit. Resultatet var nedslående och ska läsas från ”klockan tolv” i riktning medsols:


De gröna områdena är tiden jag varit ”frisk” – eller rättare sagt: offi­ciellt varit i ar­be­te, för som företagare är man tvungen att arbeta även när man är sjuk. De fasta kostnaderna försvinner inte bara för att man är out of order.

De röda sektionerna är motsatsen. Jag har givit dem olika färg­styrka för att tydligt belysa i hur många intervall varje sam­man­häng­an­de period av sjukfrånvaro blivit söndertrasad.

Den pågående, långa perioden har som synes hackats och malts sön­der i många bitar. Inför varje byte av rödnyans har en ny rusch av ”för­vän­tans­ång­est” infunnit sig som ett brev på posten. Bokstavligen, i form av nya intygskrav från Folkpensionsanstalten eller Pensions-Alandia. Vagnen i livets berg-och-dal-bana hinner bara mödosamt se­ga sig uppför branten innan det är dags för nästa skjuts, i rasande fart ner i nästa dal.

Upp och ner, upp och ner i vad som tycks vara en resa som inte tar slut förrän jag gör det. Här snackar vi inte rehabilitering. Förledet är fel! Detta är dehabilitering.

Just nu slår det mig att diagrammet påminner starkt om ett hamster­hjul. Men så lämpligt ... Man brukar ju faktiskt säga: ”Hjulet snurrar, men hamstern är död.”

*piip-piip*

7 kommentarer:

  1. Jag upprepar det som jag ofta tänker: Det är så himla skönt att ha uppnått pensionsåldern.Att slippa allt krångel med försäkringskassa, intyg osv.Inga andra krav på mig än mina egna. Men det kan vara fullt tillräckligt och upphov till långa inre samtal med mig själv under sömnlösa nätter.Kämpa på Nina!
    Kram
    Kerstin

    SvaraRadera
  2. Med detta pappersexercerande är det fara värt att man inte uppnår någon pensionsålder. Avgår man inte av naturliga orsaker slutar det förmodligen att man kvävs till döds under kullfallna travar av A4:or eller så förblöder man av de multipla, hårtunna skärsår man får vid blanketthanteringen. Men än så länge kutar hamstern på!

    SvaraRadera
  3. Usch, det låter inget vidare! Men du klarar det!
    När jag läser om dina problem är jag tacksam för att jag är pensionär och slipper ha kontakt med försäkringskassan!
    Ge inte upp, det ordnar sig till slut!
    Uppiggandekram, Monica

    SvaraRadera
  4. Usch, Nina.....jag känner alltför väl igen allt detta.
    År av spring hos Läkare och sk "utredare", specialister, psykologer...och papper, papper, papper...alla dessa jävla papper rent ut sagt!

    Och när väl alla dessa papper ÄR i ordning och skickas in för granskningen genom nåls-ögat så däckar man av utmattning.

    Tiden går och man rycker till när postbilen svänger in mot brevlådan...hoppar högt när telefonen ringer och det står "okänd" på displayen...

    Hela tiden på helspänn och väntar på ännu något negativt besked.

    Många är vi som i dag lever med denna vånda i dag....
    Inte nog med att man "jävligen blivit med kroniska åkommor och svagt psyke"....man ska dessutom jagas in i skärselden för ytterligare "grillning"....

    Det är bara att hoppas på att man klarar sej från för-kolning en stund till....

    Fy faaaan!
    Tänker på dej...och skickar styrke-kramar!

    Jenny

    SvaraRadera
  5. Jag är så oändligt tacksam för att jag har fått vara frisk mest hela livet. De tillfällen jag har varit sjukskriven har varit få och korta.

    Däremot har det varit ett rent helvete med dottern som råkade sitta på en buss som körde av vägen och trillade ner i en å. Hennes helvete förstås men som förälder lider man med sina barn.
    Efter snart tio år KANSKE hon får en operation som KANSKE hjälper henne. Samtidigt som FK plötsligt överlämnat henne till AF, trots att dom konstaterat att hon aldrig skulle kunna arbeta mer. Vilket hon naturligtvis vill, bara hon kan. Men studielånet vill staten ha tillbaka fastän olyckan avbröt hennes studier och gjorde att dom i dag är helt bortkastade. Hur ska en person kunna överleva på 4000 kr i månaden? Inte AF:s problem säger dom.

    Hoppas att det går bra för dig!

    SvaraRadera
  6. Monica, Tant Animalia och Cici:
    Lessen för mitt gnäll, men vissa dagar blir det bara för mycket och det hopplösa i att slåss för sin rätt drabbar mig som ett hammarslag i skallen.

    Eftersom jag lever ensam blir det dessvärre bloggen som får fungera som säkerhetsventil när jag inte har någon annan att "prata" med. Att skriva ner alla surriga tankar är en stor hjälp, fast knappast särskilt trevlig läsning för andra.

    Hur som helst: tack för ert moraliska stöd! Att jag blir "sedd" och "hörd", om än bara virtuellt, är långt bättre än att vara helt osynlig.

    Det du berättar om din dotter, Cici, gör mig gråtfärdig. Vad är det för organisationer som styr våra liv numera? Var finns humanismen? Eller empatin? Och framför allt: INTELLIGENSEN?!

    SvaraRadera
  7. Jag önskar verkligen att du ska få ordning på kropp och själ. Att slåss med myndigheter kan ju dessvärre kväva den bästa.
    Jag sänder en krya på dig kram.

    SvaraRadera

Tackar, tackar, så kul att du har något att kommentera!