onsdag 28 september 2011
Bida sin tid
TÅLAMOD ÄR EN dygd påstås det. Visst, det är inget fel i att lära sig att lägga band på sin otålighet, men ibland är det lättare än ibland.
Idag är det den 28:e. Den 30:e upphör mitt rehabiliteringsstöd. Därför håller jag just nu på att gå upp i limningarna av att det utlovade telefonsamtalet från min neurolog inte kommer plus att jag inte får något nytt beslut från det &@%?!$§ Pensions-Alandia. Än en gång är läget sånt att jag inte har en aning om hur mitt liv kommer att gestalta sig inom loppet av ett par dagar.
Men visst, visst, tålamod lönar sig. För se bara, nog dök de upp till slut, smörsopparna på min gård! Det är inte så dumt att bara behöva hoppa i fopporna och gå ut och plocka :o)
Fast mest växer det rödvit flugsvamp i gräsmattan under cembratallen. Det fascinerar mig att se hur de bokstavligen spränger jordytan för att ta sig upp.
Ytterligare en glädja i den för stunden deprimerande tillvaron är att förse sig med egenodlade ingredienser till middagen. Igår tog jag upp de sista potatisarna, men det finns fortfarande morötter och rödbetor i landet och gula vaxbönor fortsätter det att komma fram till första frosten.
Och visst måste man glädja sig åt hur vackert det kan vara på hösten! Den här bilden tog jag igår kväll när jag skulle ut på promenad. Solen höll på att gå ner och det var i princip plittplatt på havet. För en stund glömde jag nästan bort alla bekymmer.
Idag är det den 28:e. Den 30:e upphör mitt rehabiliteringsstöd. Därför håller jag just nu på att gå upp i limningarna av att det utlovade telefonsamtalet från min neurolog inte kommer plus att jag inte får något nytt beslut från det &@%?!$§ Pensions-Alandia. Än en gång är läget sånt att jag inte har en aning om hur mitt liv kommer att gestalta sig inom loppet av ett par dagar.
Men visst, visst, tålamod lönar sig. För se bara, nog dök de upp till slut, smörsopparna på min gård! Det är inte så dumt att bara behöva hoppa i fopporna och gå ut och plocka :o)
Fast mest växer det rödvit flugsvamp i gräsmattan under cembratallen. Det fascinerar mig att se hur de bokstavligen spränger jordytan för att ta sig upp.
Ytterligare en glädja i den för stunden deprimerande tillvaron är att förse sig med egenodlade ingredienser till middagen. Igår tog jag upp de sista potatisarna, men det finns fortfarande morötter och rödbetor i landet och gula vaxbönor fortsätter det att komma fram till första frosten.
Och visst måste man glädja sig åt hur vackert det kan vara på hösten! Den här bilden tog jag igår kväll när jag skulle ut på promenad. Solen höll på att gå ner och det var i princip plittplatt på havet. För en stund glömde jag nästan bort alla bekymmer.
Sparat i följande arkivlådor:
Hälsa - papperskrig,
Trädgård 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej
SvaraRaderaJa usch, det finns inget värre läge än när man håller på att vänta på besked eller annat från läkare m.m. och man, som du, bara har ett par dagar kvar.....jag kan känna hur du känner just nu och då är det väldans svårt att plocka fram sitt tålamod.
"Håller tummarna för att allt fixar sig"
Det är alltid jobbigt att vänta på ett besked hoppas att det löser sig till din fördel.Det har verkligen varit dagar med spegelblankt hav,men tyvärr så har jag inte fått hjälp med mitt fotopromlem,Kommer bilder sen.Kram på dig
SvaraRaderaSinnena behöver stimulans i form av goda smaker och vackra vyer. Man koncentrerar sig på dom och glömmer för en stund sina bekymmer. Fast man undrar förstås vad det är för vits att hålla folk på halster så där. Är man inte dålig innan så blir man väl det av all oro under väntetiden.Hoppas att du fått besked i dag så att du får en god natts sömn.
SvaraRadera