Färdiglagat

HEL- ELLER HALVFABRIKAT är inte min grej. Mat är till för att lagas, av råvaror, från grunden, med så få E:n som möjligt och utan att man behöver ta till Kol 14-metoden för att fastställa produktens faktiska ålder. Men liksom solen har sina fläckar är jag inte sämre än att jag kan ta mina snedsteg.

Väninnan C:s bil rullade för någon dag sedan in på gården. Eftersom jag var mitt i trädgårdsbestyren blev det inget mer än en kortvarig sitt­ning på terrassen med intag av en slät kopp kaffe i hammocken.

– Aj-jaa, jag har ju nåt åt dej! utbrast hon plötsligt, och galopperade tillbaka till bilen.

Uh-huh? tänkte jag. Vad har hon nu hittat på?

– Dom delade ut smakprov i butiken när jag var och handlade och då plockade jag med mig åt dig också, fortsatte hon glatt, när hon be­sti­git terrassen igen. Sen langa­de hon över tre små plastburkar.

Choklad- och citronfromage ... jordgubbsfromage ... och havtorns­pan­na­cotta, läste jag på burkarna. Wow! Tack, liksom!! :o)


Igår kväll vaknade jag efter den nytillkomna, nödvändiga på maten-tuppluren med ett sötsug lika svårbemästrat som en jordbävning. Gott och väl en 7:a på richterskalan. Jag slängde av mig filten, tjur­rusade ut till köket och kastade in en mugg kaffe på värmning i mikron simultant med att jag öppnade kylen och ryckte åt mig första, bästa burk. Choklad/citron blev det.

Upp med locket, ner med skeden, in i munnen och ... mm ... gott! Men en retsamt liten burk :o/

Jordgubbsvarianten var inte riktigt lika god – burken dock lika mikro­sko­pisk – och havtornet pantar jag på tills ikväll.

Jaha, men framtiden då? Kommer jag att köpa de här lokalprodu­ce­rade produkterna? Knappast. Fromage och pannacotta lagar jag själv, ”med så få E:n som möjligt och utan att man ...” Dessutom får man ju då jättejättejättemycket mer gott för pengarna ;o)

Fast smarrigt var det. Faktiskt.