Finns det bröd finns det hopp

NYÅRSAFTON 2011. SISTA dagen på ett år som bjudit på en hel del överraskningar; somliga trevliga, andra sådana jag gärna fått slippa. Livet är verkligen en bergochdalbana, som tycks vara den enda att­raktion till vilken jag begåvats med ett oändligt åkband.

Bland årets största glädjor var förstås att mitt lilla växthus, som jag suktat efter i årtionden, äntligen blev verklighet! Anläggandet, fram­för allt underarbetet, innebar mycket hårt slit, men det var det värt. En särskild tanke av tacksamhet skickar jag för övrigt till herr K, utan vars hjälp stenläggningen hade blivit bara sk*t.

Trädgården, växthuset och naturen har faktiskt fungerat som den all­ra bästa av terapier när jag mått dåligt. Inte minst när jag fick beske­det om Schysta C, av förklarliga orsaker en av årets mindre roliga ny­heter.

Klart roligare var det då bloggvännen Monkan och hennes C helt otip­pat dök upp här på Åland! Ett handfast bevis för att oväntade besök faktiskt kan vara trevliga :o)

Och alldeles nyss fick jag ännu en gång finna mig i att stå med för­vå­ningens finger i häpnadens mun, när Annacarin, denna otroliga kvin­na, inför den nu avklarade julhelgen formligen överöste min lilla familj med sin välvilja. Igår rycktes jag förresten äntligen ur min husliga apati och fick, inspirerad av Annacarins goda tunnbröd, äntligen till stånd ett knäckebrödsbak:



Bloggen har under årens lopp kommit att betyda en hel del för mig. Lever man ensam som jag, utan någon annan vuxen i sin omedelbara närhet, är den många gånger räddningsplankan när tankarna blir för många och vägrar sortera in sig i snygga rader. Att plita ner mina fun­deringar har under hela min existens varit en nödvändighet. Faktiskt ända sedan jag i femårsåldern tog mina första, stapplande steg mot en livslång vänskap med det skrivna ordet. Det liksom hantverkandet.

På det senare området blev dock 2011 ett magert år. Alltför mycket av min tankemöda och fysiska kraft har gått åt till kampen mot den mo­derna tidens väderkvarnar: försäkringsbolag och myndigheter. Många klassar mig förmodligen vid det här laget som en riktig Don Quixote, och so be it! Det ligger inte i min natur att ge mig utan strid, även om denna i andras ögon kan tyckas meningslös.

Men lite handarbete har det trots allt blivit. För närvarande expe­ri­menterar jag med att virka i ullgarn, för att sedan tova det färdiga arbetet i tvättmaskinen. Det började med ett antal blommor:


I bildens överkant skymtar det som så småningom ska bli en väska. Hur den kommer att se ut när den är färdig vet jag inte ännu, men med tiden dyker det nog upp foton här på bloggen :o)

Nåväl, ska jag summera 2011 får det bli så här: empati och omtanke om andra har visat sig finnas där – och när – man minst av allt anar det. Detsamma gäller motsatsen. För egen del får jag fortsätta att göra det lilla goda jag kan med de små resurser jag har. Att lyssna, aktivt, är för den delen alldeles gratis. Många gånger behövs det inte mer för att stötta en medmänniska som har det svårt. Att bli hörd – och sedd – är bland det viktigaste som finns.

Med detta sätter jag punkt för det här året och önskar er alla