Nummer ett hörde aldrig av sig. När nästan tre veckor (!) förflutit fick jag, av en helt annan orsak, sent omsider ett samtal från samma människa. Vid det tillfället mindes personen ifråga inte ens att vi talats vid i telefon redan tidigare, än mindre något löfte om att den gången ringa tillbaka inom en timme. Istället lovades jag besked i en ytterst viktig angelägenhet ”inom de närmaste dagarna”. Jaha..? På måndag har det gått elva dagar, vilket enligt min tideräkning är nåågot mer än ”de närmaste” :o|
Nummer två fick jag överhuvudtaget inget livstecken ifrån, förrän jag själv efter fjorton dagar (!) mejlade för att meddela att dennes tjänster inte längre var önskvärda. Då fick jag faktiskt svar, fast först efter fyra dagar, med en halvhjärtad ursäkt ”för dröjsmålet” och ett tyckande att jag alldeles uutmärkt skulle klara av att hantera det ifrågavarande ärendet själv – fem veckor efter det förberedande möte vi haft och m.a.o. med ytterligare fem veckors fördröjning av ett redan extremförsenat ärende :o/
Nummer tre har överhuvudtaget inte svarat, varken per mejl, telefon, röksignaler eller telepati :o(
Och fr.o.m. igår kan jag lägga även nummer fyra till raddan vidlyftiga löften: en utlovad kontakt i början av veckan som gick, som naturligtvis uteblev ända tills jag själv ringde upp igår och via en växeltelefonist fick ett nytt löfte om påringning, inkommande måndag :o[
Nu kan man kanske förledas att tro att den här berättelsen handlar om folk i hantverksbranschen. De är ju liksom av hävd kända för sina storvulna löften, som infrias om och när det passar. Men nej, det här handlar om representanter för områdena socialskydd, sjukvård och juridik, dvs verksamhetsområden där moral, empati och etik borde vara en del av förlängda märgen.
Så vad fan är det med folk nuförtiden?! Varför har det blivit mer regel än undantag att man är totalnonchalant när det gäller andras tid och andras liv..? Håller mänskligheten slutgiltigt på att förlora all känsla för vad det innebär att ge och infria ett löfte?
Ärligt talat tror jag att folks tidsoptimism medför långt mycker mer elände för gemene man än den årliga influensan. Utgången av en influensa kan bara vara två: antingen tillfrisknar du inom loppet av en överskådlig tid eller så dör du. Ett oinfriat löfte däremot, det lever och har hälsan preciis hur länge som helst. Fast det är klart, i slutändan dör du ju i det fallet också förstås. Men det vete fan om jag ändå inte föredrar influensan..? Då vet man åtminstone vad man har.
Jag har en så gammaldags uppfostran att jag tycker att man ska hålla sina löften...
SvaraRaderaTrevlig helg och hoppas att du får ett samtal på måndag i alla fall!
Kram, Monica
Detsamma jag trallar! Och vet jag med mig att jag inte kommer att hinna enligt önskemål, då säger jag till att det kommer att dröja. Varför skapa irritation helt i onödan..? Ett dröjsmål kan man ta, bara man får vetskap om det i förväg istället för att otåligt måsta vänta och vänta och vänta utan att något händer. Särskilt om det är viktiga saker det handlar om. Då är det extra oförskämt att inte stå vid sitt ord. I alla fall i min trångsynta och konservativa värld :o/
SvaraRaderaBrist på respekt för andra människors tid och ärenden? Dålig planering? Byta jobb kanske? Ja något fel är det och inte sköter de sitt jobb som de borde.När jag arbetade och lovade att återkomma tog jag alltid i lite extra med tiden. Bättre att lova ringa inom tre dagar även om man vet att man kommer att fixa det redan dagen efter.Då blir kunden nöjd. Men A och O är att alltid höra av sig inom utlovad tid även om ärendet inte är klart.
SvaraRaderaKram
Kerstin
Hear, hear! Exakt sån har min egen policy alltid varit, att hellre kunna överraska mina kunder med att leverera snabbare än väntat hellre än att göra dem avogt inställda genom att försena mig eller helt kallt bara utebli/lämna oåtgärdat.
SvaraRaderaMen som jag skrev i inlägget: numera är det mer regel än undantag att det funkar på motsatt sätt. Såtillvida är det nog en hel massa mänskor som borde tänka på att byta jobb :o/