Samtidigt blir jag lite orolig för mig själv. Aldrig tidigare i mitt liv har steget från tanke till draget betalkort varit så kort som igår, när Elgiganten öppnade för dagen. Måtte detta sluta lyckligt!
Och här har vi den andra nyheten: den nyblivna femtonåringen, i otålig väntan på att födelsedagstårtan (nåja, cheesecaken då) ska dukas fram.
Vad som däremot inte är nytt är Pippimuggen från Rörstrand. Den fick Lilla A i gåva när hon var alldeles, alldeles nyfödd. Tänk, att den fortfarande är hel och utan kantnagg, trots att den varit i daglig användning i princip ända sedan hon lämnade bort pipmuggen i plast! Den har således hållit bra mycket längre än Mr. Woods föregångare. Men så är den ju inte digital heller ;o)
Självfallet hade jag velat ge Lilla A något mer substantiellt i present på hennes halvtrettiodag än en hemsydd vetevärmare. Men man rår inte över livet. Väljer ett av hushållets nyttoföremål att haverera precis samtidigt, då blir man tvungen att prioritera. Fast det är klart, hårdrar man det hela är ju livet som sådant inget annat en ändlös mängd prioriteringar. Åtminstone så länge som man inte har möjlighet att själv välja sina föräldrar eller till vilket sammanhang man föds.
Materiellt kan jag inte bestå med så mycket, men jag är i alla fall en närvarande förälder. Nu liksom tidigare, och förhoppningsvis ännu några år framöver.
Har ju haft det så under mina barns uppväxt. MEN; dom säger nu att jämfört med kompisarna har dom haft det oförskämt bra. Självklart har vi saknat en hel del materiellt, men vi har alltid funnits för varandra och det är i längden värt mer.
SvaraRaderaKram från husetiskogen!!
Ja, jag vill i varje fall hoppas att det är den typen av kvaliteter som håller i längden och inte t.ex. antalet iPod och iPhone, märkeskläder och thailandsresor man förunnades under sina barn- och tonår.
SvaraRaderaKonsumtionsöverflöd gör f.ö. inte någon människa glad, varken vuxen eller barn. Fast ett liv utan en fungerande mikrougn, det gör inte heller någon människa glad. Så bortskämd har t.o.m. jag blivit. Usch :o/
Så länge man inte fryser och svälter, så är ju närvaron det absolut viktigaste!
SvaraRaderaOch lilla A ser varken frusen eller svältfödd ut...
Lycka till med nya mikron!
Kram, Monica
Tack och lov har vi än så länge både kläder på kroppen och ätbart på bordet, så vi lever och överlever.
SvaraRaderaMr. Wood och jag kommer säkert att trivas bra med varandra :o) Men varför - varför i himlens namn - kan inte en enda tillverkare av mikrougnar bygga in finessen att man kan stänga av, förkorta eller åtminstone dämpa ljudet av nuärjagfärdigsignalen??
Jag tror att barnen mår bättre av närvarande å kärleksfulla föräldrar.
SvaraRaderaMånga barn blir bara bortskämda av en massa prylar å fodrar bara mer.
(Jag ska ha!)Vi har växt upp knapert å klarat oss bra.Jag minns att jag fick ett par limmexskidor när jag blev 15 det var en lyx på den tiden.Dom höll i tio, när en för stor person körde av dom.
Det blev nog en vilig mamma av dej Nina! (Även om jag hade mina tvivel när jag minns under graviditeten hur du pratade om att föda barn i snödrivan som eskimåerna. Eller, riktigt så var det väl inte, men ditåt. ;)) Din stora lilla A är en tjej med fötterna på jorden och mer hum mellan öronen än vad många andra i hennes ålder har. Gratulera henne i efterskott förresten!
SvaraRaderaJa som du märkte fick jag aldrig tid över att vika in hos dej. Var så många "borden" som jag helt inte på nåt vis hann med. Det kändes viktigast att umgås med Tant den här gången. Hon börjar vara så trött för minsta lilla och det oroar. :/
Nå.. Vi kommer igen!
Stickmamman:
SvaraRaderaTja, det är väl bara att rannsaka sitt eget minne och reflektera över vad det är man själv minns från sina barn- och tonår? Åtminstone är det så för mig, att inte är det någon pryl som är mitt starkaste och bästa barndomsminne. Snarare då något som man gjorde, tillsammans med familjen.
Pipi:
Nåjo, nog blev jag ju lite fundersam när du aldrig dök upp trots att du förvarnat. Men jag vet ju också att det så gott som alltid brukar bli mindre tid över för det sociala än man föreställer sig i förväg.
Trist att höra att Tant börjar tappa orken, men någon gång ska ju även hon göra det, eller hur? Så som hon varit om sig och kring sig, donat och fixat och styrt och ställt under hela livet är det nog dags att hon börjar dra av lite grann på farten. Och kaffebryggaren står kvar i "Rucklet", så det är bar att titta in en annan gång, när det passar bättre! :o)