Lite glädje, men allra mest elände

ÄN LIGGER DET snö på marken. Än är nätterna kalla. Men kolla bara, nu börjar det kännas som vi går åt rätt håll:


Men detta gäller bara trädgården, och det var igår. Inatt har det snöat igen. På det privata planet går det åt helvete, med expressfart och utan musikaliskt ackompanjemang.

Under gårdagen sysselsatte jag mig med att titta på min ekonomiska situation just nu och hur det ser ut från och med 1 april. Med rådande budget – och efter Folkpensionsanstaltens senaste drag i Slaget om det allmänna bostadsbidraget – går jag i dagsläget på minus med ”ba­ra” 300 euro per månad, trots att jag budgeterat endast 150 euro för mat. Komna till april ökar hushållets lilla minus till 1.300 euro. Per må­nad alltså.

Varför då då, undrar ni kanske? Jo, så här ligger det till: stick i stäv med vad mina läkare nu i ett par års tid förordat har Pensions-Alandia beslutat att det inte ska göras någon grundlig arbetsrehabilite­rings­utredning. De har genom beslut den 08.02.2012 slagit fast att jag från och med då är medicinskt färdigutredd, fullt arbetsför och har ett jobb den 1 april. Snipp, snapp, snut, så var rehabiliteringsstödet slut!

Den av läkare förordade, två veckor långa rehabiliteringsutredningen förvandlades i ett första skede till en muntlig antydan per telefon till min läkare om en utredning hos arbetspsykolog, men när det väl kom till beslut hade den utredningen krympt till ett tre timmar långt ”väg­ledan­de samtal” för arbetssökande.

Om jag är medicinskt färdigutredd undrar jag varför jag pinkade i en flaska ett helt dygn för att lämna in till sjukhuslabbet den 10.02? Och jag undrar också varför det tas dyra laboratorieprover för att hos en ”fullt frisk” människa leta efter en tumör..? Vården brukar, enligt min långa erfarenhet, inte vara så där överdrivet frikostig med att bränna resurser i onödan. Men det har kanske antagits någon ny, för mig okänd policy. Vad vet jag?

För övrigt vill jag passa på att en gång för alla säga att den som tror att det är en fröjd att i flera år försöka överleva på en inkomstnivå under vad som benämns existensminimum kan dra riktigt käpprätt åt helvete. Den idiot som tror att jag inte hellre skulle vara frisk och job­ba för att kunna unna mitt barn allt det som hennes kompisar får, den kan äta skit och dö. Och den som kan förklara för mig var jag ska plocka 1.300 euro i månaden ifrån från och med april får med fördel höra av sig, för själv vet jag det inte.

Men före jag hinner lösa detta nya världsproblem måste jag författa dokument nummer X i ordningen. Denna gång ett utlåtande till Pen­sions-Alandias utlåtande till mitt besvär till Besvärsnämnden för ar­bets­pensionsärenden. Låter det krångligt? Självklart är det det! Mål­sättningen är helt klart inte att man ska bli arbetsför. Målsättningen är att man ska tappa sugen, ge upp och allra helst dö. Då kostar man minst och är inte till besvär, och pensionsförsäkringsbolagen kan fort­sätta att spela Nya Finans med mina, dina och allas pengar.

Fast det är ju ingen nyhet. Det vet vi ju alla. Nyheten är att här tänker det tamigfan inte tappas några sugar! Det må bli min förtida död, men ger upp det gör jag inte. Fan vet, om jag inte ska skriva in i mitt tes­ta­mente att kampen ska föras vidare även efter mitt frånfälle..? Och när jag väl är död och skattad till förgängelsen, då ska jag till tidernas än­de ägna mig åt att hemsöka ett antal här icke namngivna personer. Inte bara dem, förresten. Deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn ska sannerligen inte slippa undan de heller.


Fy fan, vad trött jag är ...
Men ger upp gör jag som sagt inte.