Om att bejaka grottmänniskan i sig

STORMVINDARNA UNDER DEN senaste tiden har ruskat ner mäng­der av kottar både från gårdens stora cembratall och två jättegranar. Cemb­rakottarna tar jag tillvara. När de fått torka finns det inget bätt­re eldtände för brasan, eftersom de är alldeles indränkta med kåda; tre, fyra kottar och swoosh är det fyr i spisen!

Grankottarna är mindre kul. Och många. Lagda i trädgårdskomposten har de dessutom en halveringstid som inte ligger långt ifrån den för plutonium.

Därför passade det finfint att ett sms från väninnan S igår morse und­ra­de om det fanns intresse för vårliga, pyromaniska övningar. Klart som korvspad! Med magen mätt av en ägg- och ostburgare à la Mac­Rucklet och nedklädd i skitigaste trädgårdspaltorna var det bara att hiva in kottarna i Röda Faran och dra iväg.


Det krävdes lite micklande och övertalande före det ville ta sig. Rök­ut­vecklingen var, om jag uttrycker mig diplomatiskt, inte ringa. Men allt brann, till och med de långt ifrån knastertorra kottarna.


Strunt samma att man efteråt luktar som en nyrökt böckling. Det är nå­got med våreldningen som väcker – och tillfredsställer – urmännis­kan i mig. Därmed sagt att jag även denna vår blir tvungen att rulla fram mitt gamla oljefat och bränna lite eget ris också. Fast jag kanske ska tåla mig till valborgsmässoaftonen? Eller inte.