Viljen i veta och viljen i tro, att inne i ”Rucklet” det börjat att gro!

KAN MAN LÅTA bli att älska våren? Nej, faktiskt inte, oavsett om den är ti­dig eller sen. Det räcker liksom med att antalet ljusa timmar blir fler he­la tiden – och att de frön man petat ner i jorden gror som de ska :o)


Pelargonfröna är såna jag tog tillvara från fjolåret. Det är första gång­en jag försöker mig på att dra upp plantor från egen fröskörd och där­med fröjdar det mig lite extra mycket att de gror!


Det här är också en förstagångare. Jag har aldrig provat så rucola inom­hus tidigare. Den växer i ett sånt där plasttråg som djupfrysta kräf­tor levereras i.


Plocksallat har jag inte heller sått annat än på friland förut. För den här sådden använder jag mig av en sån där avlång plastförpackning som man kan köpa en fylld baguette i; ”växthustak” får man därmed på köpet!

***
Sen måste jag bara få berätta en av livets fåtaliga solskenshistorier:

När jag i slutet på förra veckan var och köpte frön i handelsträdgår­den hade jag tänkt köpa en påse vermiculit också; sånt där lergranu­lat som ska vara så bra att blanda i såjorden för att göra den lucker och värmehållande och för att strö på jordytan för att förhindra av­dunstning. Men priset, 9,80 euro för tre liter, fick mig på bättre, om ock något syrliga, tankar.

När jag, en smula surmulen, klev in i Röda Faran för att åka hem slog det mig: vermiculit, det var ju fanken det sotar’n hällde säckvis av ner i min skorsten när den renoverades! Aa-hah! Fram med telefon­kata­logen (som alltid finns i bilen) och ett kort samtal senare var saken biff. Med löfte om att få en påringning när vermiculiten, till ett humant pris, skulle finnas att hämta vände jag gladare i hågen hemåt.

Något samtal kom det dock inte, men igår körde en stor, svart och för mig fullständigt främmande paketbil in på gården. Que, tänkte jag, vem tusan är det här? En torped från FPA, som kommit för att jaga rugguggla..?

Men ingen ringde på dörrklockan, inga skott avlossades och bilen för­svann lika fort som den dykt upp. Då hoppade jag i trädgårdsfopporna och gick ner på gården. Och ser man på! Snyggt och prydligt förank­rad under aluminiumstegarna, som står lutade mot stenfoten, hittade jag en vit plastsäck med säkert tio liter vermiculit, om inte mer!

Då började jag nästan lipa. Igen. Tack, Calle ♥!