Om att reda sig själv

DET FINNS DAGAR – inte många, men de finns – när det känns som man lyckats uträtta stordåd. Som igår, när jag så där mitt i allt fick för mig att jag skulle reparera taket till min lilla hammock.

Ett av sidostagen bröts mitt itu i början av december ifjol, när vind­gu­darna behagade lyfta hammocken från terrassen och med ett brak släppa ner den på gården, bara någon meter från Glaspalatset.

Faktum är, att jag redan hade hunnit be herr K om hjälp med att till­verka ett helt nytt stag. Men den mannen har så mycket om sig och kring sig att jag, lika snabbt som jag frågat, drabbades av dåligt sam­vete. Istället tog jag igår fram trälim, tving, skruvar och en rulle Jesus­tejp.

Resultatet är kanske inte det vackraste, men det håller (hoppas jag). Dessutom döljs reparationen av taktyget när det viks ner på plats, så shit the same egentligen.

Fast behovet av solskydd är ju inte direkt akut just nu, för var håller värmen hus?! Inatt igen kröp det ner till bara strax ovanför nollan, vilket är anledningen till att mina gurkplantor fortfarande residerar på köksbordet.

Nu har de vuxit till sig så pass att de börjar utveckla klängen. En del är hårt hoprullade, som på bilden härunder, andra famlar förgäves i tom­ma intet i hopp om att hitta något att vira sig runt.

Så kom igen nu, våren! Det är dags nu!