Hur sjuk kan vården bli före den dör..?

TIDIG, TIDIG MORGON. Tassar i morgonrock och trädgårdstofflor iväg till postlådan och hämtar morgontidningen. Häller upp en mugg ny­bryggt Kulta Katriina, slår mig ner vid köksbordet och slår upp tid­ning­en. Spärrar upp ögonen, sätter kaffet i vrångstrupen och håller på att storkna. På första uppslaget stor, fet rubrik:

Nu måste ÅHS spara 3 miljoner euro

Och så en sammanställning över var pengarna ska dras in:


Primärvårdskliniken toppar ligan med 410.000 euro, tätt följd av medi­cin­kliniken med 360.000. Jamen yes, detta bäddar verkligen gott för en kvalitativt god samhällsfinansierad vård, eller hur?

Själv befinner jag mig i läget där jag vill ha det jag enligt bl.a. läkar­för­bun­dets etiska regler har rätt till: en second opinion. För att få en så­dan tarvas remiss till vårdinrättning utanför Åland, eftersom det inom den aktuella specialiteten finns en läkare här på ön.

För detta behövs en betalningsförbindelse, som ska godkännas eller förkastas av samme specialist, nytillsatt som chef – och därmed bud­get­ansvarig – för medicinkliniken, där han även själv är verksam.

Men godmorgon, hur snurrigt får det bli??

Vi har härmed tagit ytterligare ett steg närmare en total privatisering av den åländska sjukvården. För vilken är poängen med en sam­hälls­fi­nan­sierad vårdapparat, där målsättningen att tillhandahålla en hög­klas­sig sjukvård faller på eget grepp?

Skulle det inte vara enklare för alla parter, framför allt patienterna, att vi skrotade tillgängligheten till specialsjukvård mer eller mindre helt och hållet och istället la samma stålar på att betala för att kunna re­mit­tera folk till större sjukhus i närregionerna? Skulle det rentav bli bil­ligare i långa loppet..?

I grund och botten är det ju rent löjligt att vi här på Åland, med vår be­folk­ning på mindre än 30.000 själar, ska ha ett centralsjukhus med alla de specialkliniker som finns på listan. Lika löjligt som att vi har sexton (!) skilda kommuner med sexton (!) separata kommunförvaltningar.

Denna regniga junimorgon är jag glad att jag försakat mycket för att med död och pina hålla min privata sjukkostnadsförsäkring vid liv. Men alla är inte lika lyckligt lottade och för dem blöder mitt hjärta.