Sånt som händer

SENT PÅ SÖNDAG kväll, kanske under natten till måndag, fann någon det för gott att snyggt och prydligt parkera en olåst, fin damcykel med tillhörande cykelkorg inne på ruckelgården. Noggrant inkörd mellan Rö­da Faran och syrenbuskaget stod den där, när jag i arla morgonstund gick ut för att hämta in tidningen.

Så konstigt, tänkte jag, inte är det någon bekant som förvarnat om att det är en cykel på kommande.

Sen tänkte jag att det nog var bäst att jag rullade ut den ytterom häck­en, så att en eventuell rättmätig ägare skulle ha en chans att få syn på den. Där stod den sedan hela måndagen och ända till tisdag kväll, olåst. Vid det laget började jag tycka att det ju vore synd och skam om någon odåga for iväg med den, kraschade den och dumpade den i något dike.

Jag rullade in den på gården igen.

Men inte ville jag ju ta risken att själv bli anklagad för cykelstöld! Där­för slog jag en signal till en välutrustad väninna, en sån där med både dragkrok och cykelhållare. Jodå, visst hade hon tid att komma och hjäl­pa mig med att förpassa velocipeden till stadens polisinrättning, och in­te långt därefter hakade vi av ”hittegodset” vid polishuset.

Men klockan var efter 20 och hos ordningsmakten är dörrarna låsta efter kontorstid. Inte gitte jag ringa på nån porttelefon för den här sa­kens skull, så med Crescenten tryggt installerad precis vid entrén kör­de kompisen och jag glatt vidare för en skön promenad i Tullarns äng.

Följande morgon, så fort kontorstiden börjat, ringde jag, denna rätt­skaffens kvinna, genast upp ordningsmakten för att anmäla cykel­le­ve­ransen. Allt gott och väl!

Trodde jag, ja, för bara en kort stund senare ringde en annan polis upp för att upplysa mig om att det minsann inte stod någon damhoj av märket Crescent utanför deras entré.

Vafalls?! Efter två olåsta dygn å ”Rucklet” hade den stående två meter från ingången till polisstationen blivit snodd, igen! Jamen, suck ... Men jag hade ju gjort vad jag kunnat (förutom att ringa på porttelefonen då, vilket jag nu ångrade att jag inte gjort) och hos polisen skulle man se vad en titt på filmen från övervakningskameran kunde ge.

Det gick en stund och jag stretade på med att förbereda ”60+ och sing­el” för leverans till tryckeriet tills koncentrationen ännu en gång bröts av ett telefonsamtal.

”Hej, det här är NN. Jag jobbar på polisen och ville bara ringa och tacka dig för att du lämnat in min cykel.”

Jomenvisst, ser ni! NN kom på jobb tisdag kväll, kanske tio minuter ef­ter att jag lämpat av hojen, och hittade till sin förvåning sin ägandes cykel utanför sin arbetsplats. Har jag faktiskt cyklat på jobb nån dag och sen glömt bort det? tänkte NN, och tyckte förmodligen det var mäk­ta konstigt. Men NN tog förstås glad i hågen sin cykel och förde undan den från entrén, till en säkrare parkeringsplats.

Låt mig säga så här: jag kan tänka mig att stämningen i polishuset blev rätt munter igår morse, när det via övervakningsbandet upp­da­ga­des att ”cykeltjuven” var en kollega :o)

Så slutet gott, allting gott. Men före det hann jag faktiskt tänka en hel del fula tankar om mina medmänniskor. Framför allt om hur lågt mo­ra­len kan sjunka, om man helt frejdigt tar sig för att sno en cy­kel utanför polishuset, av alla ställen. För där, om någonstans, fastnar man ju garanterat på film, dygnet runt.

***
Så enkelt löste det sig alltså med den cykelstölden. Fullt lika snabbt går det inte med mina andra polisanmälningar, där det i dagsläget gått c. 4½ månad utan att det egentligen rört på sig alls.

Fast det är klart, där handlar det förstås om aaningen grövre för­bry­telser, som tarvar en nåågot tyngre arbetsinsats än att titta igenom vad en övervakningskamera snappat upp under en given tidsrymd.