Om att vara stolt över det lilla man åstadkommit

IGÅR FYLLDE MIN lilla moster i Åbo 80 år. Dessvärre kunde jag inte gratulera på plats, men tack vare Interflora kan man ju blomsterhylla utan att själv befinna sig på samma ort. Dock icke på söndagar, så bu­ketten anlände inte förrän idag. Ärligt talat tycker jag nog att de ska tillhandahålla utdelning alla veckans dagar när de tar ut en leverans­avgift på 16 euro :o/ Dålig stil, Interflora.

Nåväl, på ruckelgården håller jag mig med överdådig blomsterfägring, helt gratis. Den stora ruggen med självsådda prästkragar mitt på grus­planen blommar för fulla muggar. Himla tjusigt, framför allt i den mjuka kvällssolen, som igår.



Idag har jag fått nöja mig med buketten i köksfönstret. Regnet har öst ner nästan hela dagen, ryggen värker som aldrig förr och när jag på eftermiddagen skulle lösa ut den nya osteoporosmedicinen från apo­te­ket fick jag gå hem tomhänt. Beställningsvara, förstås. ”Välkommen tillbaka på onsdag!”



Alltnog, medan jag satt och väntade på detta besked bar det sig inte bättre än att Ålands egen Krösus dök upp i farmakologiska ärenden han också. En dam ett par väntstolar längre bort slog sig i slang med honom och jag kunde inte undgå att höra att samtalet handlade om att han anlitat någon kändis för att göra det ena eller det andra å hans residens en bit utanför Mariehamn.

Då slog det mig att det egentligen är ganska konstigt att det lite jämt och samt görs flådiga reportage om än den ena, än den andra över­dådiga trädgården, vars planering och skötsel oftast handhas av fack­man eller rentav -män. Trädgårdar där den ekonomiska faktorn är en bisak och man kan fläska på med allt man känner för och lite till, med ett litet orangeri här, en liten fontän där och så vidare.

Egentligen är det ju om oss andra det borde skrivas! Vi vanliga, död­li­ga, som med tomma börsar, tungt arbete och blotta viljan lyckas å­stad­komma någonting av ingenting. Vi som inte kan åka till plant­shop­pen och fylla kundvagnen med femtio olika nävplantor, utan köper en, delar den, väntar ett par år, delar igen och så vidare.

Så tänkte jag när jag satt där och väntade på min tur. Och sen tänkte jag att jag i grund och botten är väldigt stolt över vad jag hittills lyck­ats åstadkomma, helt utan en Krösuspung. Men sen tänkte jag att den där dammen, den skulle jag ändå allt bra gärna vilja ha. Faktiskt.

Lotto på lördag kanske..?