IGÅR HADE JAG en sån där tänkardag. Jag tänkte på många saker, som Livet per se, Läget och Framtiden. Stora, otympliga tankar var det, som armbågade sig fram för att få bli först sedda och tänkta. Så jag såg på dem, i tur och ordning. Studerade dem ingående.
När kvällen kom var jag trött. Trött på alla tankar, trött på att tänka. Men med ett antal insikter:
Det finns egentligen ingen mening med Livet. Man föds och man dör, däremellan finns bara en linje mellan x och y, som en kurva i en graf. För en del är den jämn och låång, som en asfalterad raksträcka genom den amerikanska mellanvästern. För andra hackig som en dåligt underhållen grusväg i glesbygden, med ett tvärt slut i ett ingenting utan vändplan, nästan innan den hunnit börja.
Läget, i sin tur, har inte nämnvärt förändrats under de senaste åren. Slutsatsen måste därför bli, att det inte går att åstadkomma en lägesförändring hur mycket man än kämpar för att få en sån till stånd. Krafsa, klös och klättra du bara, din korkade jävel, det hjälper ändå inte. Har du en gång hamnat på rygg förblir du stadigt i det läget. Som det bara är att gilla, eftersom nationalsporten i Finland är att sparka den som redan ligger.
Och så var det Framtiden, en i sanning överreklamerad produkt. När du ligger där på grusvägen som gud glömde, med blicken fäst mot skyn, finns det bara en enda sak du kan vara helt hundra på: förr eller senare börjar det regna. Tycker du dig höra ljudet av annalkande steg? Inbillar du dig att det är den gode samariten som skyndar till din undsättning? Haha, det kan du fetglömma! Det du hör är ljudet av grova arbetsskor med hårda stålhättor. Och när regnet upphör kommer den eviga vintern, med en välriktad spark mot din tinning.
Jag har börjat inse.
Och jag har börjat se. Igår, till exempel, såg jag en liten kolsvart prick på kindbenet. En ny.
Vintern är inte långt borta nu.
Ibland, kanske till och med ofta, är det bra att inte tänka för mycket. Tänker man tillräckligt långt bort inser man att vår vintergata kommer att kollidera med en annan analkande vintergata och troligen så småning om bli ett svart hål.
SvaraRaderaKan man lägga sig ner och dö för det? Nej, så är vi inte funtade, vi kämpar på hur eländigt vi ändå tycker oss ha det.
Nu måste man ändå inse att även om det känns som om man har det mesta emot sig så lever vi egentligen väldigt bra här i vår del av världen, om man ser det i stort. Jag vet att det finns personer, och ganska många dessutom, som misshandlas, förnedras och far illa, sådant som inte borde finnas i vår välfärd. Jag vet att det finns människor som blir svårt sjuka, människor som föds handikappade, ja en massa elände, men jämfört med hur många andra har det ute i världen med naturkatastrofer och krig i sin vardag, har vi det ändå bra.
Sen finns det dagar då vem som helst kan känna att livet känns meningslöst, men det är mera en känsla vi har inom oss själva. Man kan inte se sina barn i ögonen och säga att det är lika bra att lägga sig ner och dö, det tror jag inte att någon frisk person skulle vilja säga sitt barn.
Livet är en strid men livet är också fyllt av små underverk, dagligen.
Hoppas att din dag i dag kommmer att bli en bra sådan.
Kram!
Tack, min vän, det är lovvärt att du försöker peppa mig, men idag fungerar det inte. Det finns alltid de som har det värre, det är jag fullt medveten om. Men man måste också minnas, att var och en lever i sin verklighet och har sina demoner att tampas med.
RaderaOch det är mycket där som skon klämmer just nu. I vår del av världen föds vi in i det som vi från början matas med ska vara ett av världens tryggaste och bästa sociala samhällen. Vi vet att saker ska fungera, vi vet att det ska finnas hjälp att få. Men när det inte fungerar, när hjälpen inte kommer som utlovat, det är då man börjar fundera på vari meningen står att finna.
Blir man ständigt lovad saker och löftena inte infrias - och när detta händer gång på gång på gång - då tror jag att det på många vis är värre än att utgå från ingenting. Har du ingenting - har du inte lovats någonting - blir ju varje liten förändring till det bättre, även den mest minimala, så mycket mer påtagligt positiv.
Jaja, jag vet att jag är negativ idag. Men den svarta pricken på min kind tog ner mig ända till botten. "Liten tuva välter ofta stort lass", som bekant.
Hur trist och meningslöst livet än känns, så klamrar man sig fast vid det i alla fall!
SvaraRaderaHoppas att du tänker lite gladare tankar idag?
Kram, Monica
Dessvärre gör jag inte det. Snarast motsatsen.
RaderaStyrkekramar från SundsSkogen <3
SvaraRaderaVad min hemangiom-historia lärde mej var att absolut ta vara på varje sekund av livet. Hoppas du hittar styrkan igen. För den finns där i dej. Du kanske inte hittar den idag. Vi hoppas på en bättre dag imorgon!
SvaraRaderaKram Nina!
Pipi
Nå, det är väl just det som är felet, att det inte känns som det finns så mycket liv att ta vara på mera. Hela min existens styrs av andra; sjukvården, diverse försäkringsbolag, FPA etc. Mitt liv är inte mitt längre och har inte varit det på snart 4½ år nu.
RaderaOch det här svaret fick du "imorgon", så morgondagen blev inte bättre. Same shit every day står det på en t-shirt jag har. Stämmer preciis!
Livet är ingen dans på rosor och tur är väl det.Sedan kunde man väl önska sig en och annan guldkant på tillvaron men det snålas med dem också. Såg vetenskapens värld i går och inte blir man gladare av att hela Östersjön är fylld med gifter, nya som blandas till giftiga coctails med de gamla kända.Jag vet också att man inte blir gladare av att höra att andra har det värre. Tröst: Du är på den sidan av livet där celldelningen går långsammare!(med tanke på pricken) Kram, kram /Kerstin
SvaraRaderaJo, jag håller med om att Vetenskapens värld inte var en upplyftande historia den här gången. Men nog så nyttig! Mer såna väckarklockor behövs.
RaderaDet är dessvärre inte bara celldelningen som går långsammare under den här tredjedelen av Livet. Men det är säkert inte obekant för dig heller.