söndag 20 december 2009
Att minnas är att inte glömma
DET ÄR SVÅRT att sova. Fem timmars orolig sömn, mer blev det inte. Här vid laptoppen i mitt kök, med vintermörkret där ute, är det som om jag är ensam kvar i universum. I husen runtomkring är det fortfarande släckt och det snöar.
Mina tankar är inte svarta som nattmörkret där ute, inte alls – men saknaden kramar mitt hjärta. Jag minns julen för några år sedan, som Peter och jag firade tillsammans i och med att våra barn var hos sina andra föräldrar. Det var i all sin enkelhet en av mitt vuxenlivs finaste julaftnar.
Vi lagade oxfilé med potatisgratäng och drack ett gott rödvin till det. Julaftonskvällen spenderade vi i soffan med en rejäl laddning av mitt hemlagade godis. Peter lärde mig spela poker och jag lärde honom Alfapet. Inga åthävor, inget julflås, men ändå en minnesvärd dag. Det är alltså inte de stora gesterna som gör någon skillnad eller lämnar bestående avtryck.
Mina tankar är inte svarta som nattmörkret där ute, inte alls – men saknaden kramar mitt hjärta. Jag minns julen för några år sedan, som Peter och jag firade tillsammans i och med att våra barn var hos sina andra föräldrar. Det var i all sin enkelhet en av mitt vuxenlivs finaste julaftnar.
Vi lagade oxfilé med potatisgratäng och drack ett gott rödvin till det. Julaftonskvällen spenderade vi i soffan med en rejäl laddning av mitt hemlagade godis. Peter lärde mig spela poker och jag lärde honom Alfapet. Inga åthävor, inget julflås, men ändå en minnesvärd dag. Det är alltså inte de stora gesterna som gör någon skillnad eller lämnar bestående avtryck.
Sparat i följande arkivlådor:
Funderingar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Beklagar din förlust. Men, du fick möjligheten som få har (vågar, kanske är mer rätt ord?) att följa honom till slutet. Med det jag själv har i mitt livsbagage skulle jag göra vad som helst för att alltid få finnas nära när ens nära och kära lämnar oss för gott. Att inte ha fått se pappa och Björn efter deras olycka, att inte få ha sagt hejdå, det gör mej mer ont än vad någon nånsin kan förstå. Men vem lyssnade på en 8åring då?
SvaraRaderaStor kram till dej Nina!