Vid vägs ände

IDAG HAR DET gått exakt en månad sedan älskade vännen Peter togs in på sjukhuset, som han idag har fått lämna för att få sluta sitt liv i sitt eget hem. Det gör mig så glad, att det var möjligt att få till stånd! Nu är han där han allra helst vill vara, i sitt eget hus, till­sam­mans med mor, bror och sina älskade barn. Bättre än så kan det inte bli.

Eftersom degen räckte till två hus gjorde vi det här åt Peters barn, Adam och Meja.

Jag har varit hos honom några tim­mar under eftermiddagen, och mitt i allt det sorgliga kände jag en sådan enorm glädje i den varma, hem­trev­na stämningen runtom honom.

Ljudet av bar­nen i rummet bredvid, mamma som sysslar med middagen och brorsan pratande i telefon.

Levande ljus, tv:n på i bak­grunden, doften av peppar­kaka och allt det kända och älskade i det egna hem­met, till stora delar byggt med egna händer.

Jag kommer att gråta floder när det väl är över, men också vara oänd­ligt tacksam över att få ha varit så nära och delaktig i den tunga vand­ringen. Sorgen och saknaden kommer att bli svår, men inte till­när­mel­se­vis lika obegriplig, som om jag en morgon öppnat tidningen och fått läsa att jag förlorat min vän. Att få vara delaktig är en ynnest. Och dö­den är ingenting farligt, den är bara en okänd del av livet.


Kl. 21:28 tog du till slut steget, lugnt och fridfullt med familjen samlad runt dig. Bon voyage, Peter! Våra gemensamma minnen kan ingen ta ifrån mig.