Snälla, lägg ner Lotto ...

DET ÄR EGENTLIGEN ofattbart att jag har haft en sådan förmåga att lura mig själv och inte tappat hoppet om den där lagom stora vinsten på Lotto. Det vete fåglarna i hur många år jag träget haft min enda ruta, tio veckor i stöten. År ut och år in. Vid det här laget i närmare två decennier, skulle jag tro.

Antalet vinster under samma tid: 1 (en!) Den gången med fyra rätt, och med den sämsta utdelningen i den vinstklassen det året. Ändå har jag fortsatt. År ut och år in, för ”är man inte med har man ingen chans alls.” Sure, men nu är jag beredd att kasta in handduken.

Jag bytte härförleden från vanliga Lotto till Viking Lotto, i en­fal­dig förhoppning om att det skulle förbättra min vinststatistik. Ha! No way. Jag lyckas fortsättningsvis med konststycket att alltsom oftast inte ha en endaste liten siffra rätt. Inte ens ett tilläggs­num­mer, för katten.

Så nu har jag nått gränsen. När innevarande tioveckorskupong förfaller – och om inte finska spelbolaget Veikkaus före det hakar på min strålande idé om att premiera även oss som inte prickat in en enda siffra – är det slutlottat för min del. För tid och evighet.

Fast nog känns det lite surt att inse att man är det där undantaget som bekräftar regeln. Ja, ni vet, ordspråket säger ju: ”Tur i spel, otur i kärlek.” Bah och snicksnack ... Här är det o- som gäller för hela slanten. Jag är helt enkelt en loser; en rätt brutal form av nyvunnen självinsikt.

Men även om du läst min novell ”Nitlotten” kan du ta’t lugnt. Jag har ingenting annat gemensamt med huvudpersonen i denna, den invalidpensionerade skogsarbetaren, än att jag tagit mig friheten att skriva om honom.