En värld av slit & släng

DAGSRAPPPORT OM ”SOLVEIG”: Ännu inte så mycket som en bokstav skriven, men de första 120 sidorna är utskrivna och genomlästa. Märkligt svårt att komma in i storyn igen, för att inte tala om att lyckas uppbåda samma känsla för tant Solveig som före skrivavbrottet ...


Annars vaknade jag med en smäll idag. Min säng står med huvud­ändan mot ett fönster, där det finns en fönsterbräda. Det var den jag smällde knoppen i tidigt i morse, och riktigt rejält dessutom. F-n vet om det inte blev en bula *känner efter*. Men brädan klarade sig utan blessyrer.

Denna grådaskiga tisdagmorgon funderar jag på varför det i vårt nu­tida, miljö­med­vetna sam­hälle inte lönar sig att reparera saker om de går sönder. Ja, lönar sig gör det väl, eftersom grejen blir hel igen, men priset för det ... Det är inte länge sedan min trogna, gamla bläck­strå­le­skri­va­re fick för sig att dra in papperen lite hur som helst. Inget ”fel” i ordets bemärkelse, utan helt enkelt ett behov av rengöring.

Nu är jag inte särskilt intresserad av (eller kunnig nog) att själv mecka med hemelektronik, så jag lastade apparaten i bilen och körde till min vanliga hårdvaruleverantör. Jodå, visst kunde de fixa saken. En enkel rengöring av gummivalsen som matar in papperet var vad som behövdes. Finemang, tyckte jag, och lämnade glad i hågen skrivaren ifrån mig.

Fullt lika glad var jag däremot inte, när jag dagen efter kom för att hämta den. Kalaset gick på över 100 euro! För puts­ning av en gummivals! Jag trodde inte mina öron, men fick beskedet att deras startavgift för service var 100 euro. HUNDRA!!! Inte klokt, tammefan.

Och ovanpå detta den vanliga timdebiteringen förstås .

Om skrivaren varit en helt reguljär sådan för hemmabruk hade jag lämnat fanskapet där, med ”servicen” obetald. Men nu råkade det vara en sort som skriver A3+ med fotokvalitet, så det var bara att pynta och le. Ingetdera särskilt godvilligt, bör tilläggas. En intres­sant detalj i sammanhanget är, att samma dag, i samma affär, kunde jag ha köpt en sprillans språllans ny laserskrivare för 95 euro ... Rena, rama vanvettet.

Idag befinner sig väninnan T i en motsvarande situation: ena dotterns blott två år gamla laptop går plötsligt inte igång vare sig på batteri eller nätström. Men priset för att låta ett proffs skru­va isär datorn och – gissningsvis – fixa en lödning som brustit är för högt. Det lönar sig alltså inte att reparera, och en i grund och botten fullt funktionsduglig dator måste alltså kasseras pga en vettlös startavgift – inte pga av att felet är omöjligt att åtgärda!

Ibland blir jag trött. Det här är ett sådant tillfälle. Varför i helv-te ska man anstränga sig med sopsortering och köp av lokal­pro­duce­rat, när det samtidigt tydligen är helt i sin ordning att slänga dyra kapitalvaror på soptippen? Nä, fy och usch. Idag tror jag banne­mej att jag ska slänga ett par mjölktetror i tunnan för brännbart. På rent pin kiv. Fast känner mig själv är jag garanterat där en stund senare och rättar till felsorteringen. Det ska f-n vara född med ett sam­vete ...

PS. Min mandolin kom just med posten!
Mer om denna och hur den funkar tar jag i ett framtida inlägg.