20 år tror jag visst att de var

JAG HAR ETT problem. När andra har problem med att ta sig fram i trafiken i ”snökaoset” – vilket f.ö. får mig att undra över om folk i gemen glömt att vi bor på 60:e breddgraden, där det faktiskt ska vara vinter en stor del av året – har jag ett snäppet större bekymmer: jag får inte bilskrället ut från gården!

För att förekomma alla eventuella spekulationer om att jag är för lat för att skotta, kan jag meddela att det är skottat. I alla fall någotsånär. Tillräckligt för en normalbil att lättvindigt ta sig fram i varje fall. Men med normalbil avses i det här fallet inte min gamla Mazda 323 STW. En brandbilsröd.

Ska jag vara ärlig är det väl inte bilen som sådan det är fel på. Det är däcken. Originalvinterdäcken från 1990 (då bilen var ny och det stod 1,5 på kilometervisaren, nu står det 65.000). De har liksom undertecknad själv blivit lite ospänstiga med tiden, och idag är det jämförbart med att köra omkring på fyra gammaldags telefoner av bakelit. Såna där svarta, ni vet.

Spårdjupet är detsamma som för tjugo år sedan och dubbarna är långa som hajtänder, men det är liksom inget studs i gummit längre. Istället för att låta ïboingð när man sparkar på ett däck hörs ett stumt ïklonkð. Ja, ni fattar va?

Men en annan är ju ekonomisk. I mars/april rear dom vinterdäck, och då – men först då – blir det affär. Till dess får det gå som det går. Kanske kan man surra fast ett betongblock på motorhuven så länge? För att få lite mer tyngd bakom det hela, alltså. Med min gamla, bakhjulsdrivna folkabubbla var det smidigt. Då langade man bara in en säck sand eller två i trunken där fram för att för­bättra bilens köregenskaper på vintern.

*överväger möjligheten att byta bil*

Fast på den kärran frös alltid automatchoken fast på full gas när det blev tillräckligt kallt. Det var inget skoj det heller, vill jag minnas. Nix-pix, det får nog allt lov att bli nya vinterdäck i alla fall. Till våren.