I MORGONENS EXEMPLAR av Tidningen Åland skriver Benita Mattsson-Eklund en krönika om barn som inte får vara naturligt blyga. Jättebra skrivet och hon har ju alldeles rätt! I vårt nutida samhälle tycks det vara snudd på dödsstraff på att vara reserverad till sin läggning. Största käften och vassaste armbågarna är det som räknas, och gud nåde dig om du är lite eftertänksam av naturen – då ligger du pyrt till och blir ”bakefter”.
Faktum är att jag alldeles nyligen fick ett riktigt praktexempel på den här saken. Här på ön anordnas nämligen en tävling mellan alla landskapets sjätteklassister, Kunskapscupen. Lite i stil med Vi i femman, fast för sexorna då. A, dotra min, hade ända sedan femman sett fram mot att få delta, och skulle baserat på sitt betyg vara en självskriven kandidat till klassens tremannalag.
Men inte blev hon uttagen inte. Om det stått hennes klasskamrater fritt att välja hade hon blivit det, men när klassläraren ”styr” valet genom att inför hela klassen (fritt citerat) uttrycka sig så här: ”Nog tycker ni väl att A är för blyg för att våga stå på sig trots att hon vet att hon har det rätta svaret?” – ja, då blir det som det blev. Och av någon förunderlig anledning måste laget dessutom slås fast en dag när A var sjuk och hemma och inte hade en chans att opponera sig.
Oj, vad det var kul att försöka förklara för henne varför hon, med sitt toppbetyg, inte skulle få delta i tävlingen! Jag njöt varje minut.
*ljuger som en häst travar*
För min personliga del undrar jag vilken den s.k. pedagogiken är bakom ett vuxenagerande av den här typen. Hur ska någon någonsin kunna bli bättre på att uppträda i sociala sammanhang och stå för sina åsikter om man aldrig bereds möjligheten att öva på det..? Eller är tanken helt enkelt den, att den som inte hörs och syns så mycket ska skuffas längre och längre bak i ledet? Min slutsats blir i alla fall, att det är stora käftar och välvässade armbågar som belönas redan i grundskolan, inte de goda studieprestationerna.
(Den givna lösningen på problemet hade varit att göra som i parallellklassen: ordna en intern utslagstävling.
De tre elever som gjorde bäst ifrån sig blev självfallet de som fick representera klassen. Enkelt och logiskt. Men ... i den klassen finns det kanske inte elever som är barn till kollegor? För den saken kan väl ändå inte ha fått vara avgörande? *überironisk*)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Man kan ju undra varför dom inte gjorde som paralellklassen!?
SvaraRaderaJag tycker synd om dottern som sett fram emot tävlingen och som så snöpligt inte blev uttagen.
Tydligt är det att vassa armbågar och pratigt personlighet väger mer!
Jo, det förvånar mig storligen att urvalet i alla TRE parallellklasser inte gjorts enligt samma princip. Redan det något att ifrågasätta, tycker jag.
SvaraRaderaKombinationen tuff från födseln + rätta föräldrar är säkerligen den bästa grunden att bygga på. Dessvärre är det ju inte alla förunnat, men på nåt sätt brukar det sluta rätt hyfsat ändå.
stickmamman
SvaraRadera(mobbning?)
Det är väl en självklar sak att göra som de andra klasserna.
Vad är det för demokrati?
Det där känns igen, redan på min skoltid 50-60talet förekom fenomenet.
SvaraRaderaVisst är det som du säger vassa armbågar och storflabbade tar för sig, ibland blir det rent åt skogen.
Jag hoppas flickan din får sin revansch, håller tummarna för det.
Nej, här snackar vi sannerligen inte demokrati, men jag vill inte heller gå så långt som att kalla det mobbning. "Svågerpolitik" är nog det ord som kommer till mig i första hand.
SvaraRaderaA går nog rakryggad vidare, men jag - rättviseförespråkare och mamma - jäser inombords. Att skolan skulle fungera som en förebild är bara snack; systemet är precis lika ruttet som i det övriga samhället.
Gaaaaah! Sånt där får mej att se rött! Vi har lite likadana lärare här som alltid ser till att berömma sina egna och kollegernas barn framom de "vanliga dödliga".
SvaraRaderaJag har för länge sen slutat att ta emot den skiten och ställer mer än gärna till ett oherrans rabalder när nåt av den här sorten händer. Jag hoppas att de varje gång telefonen ringer i deras lärrarum, hoppar högt och tänker "det är väl inte HON nu igen"?
En lärare fick jag att bita ordentligt i det sura äpplet en gång och efter det har det lugnat sej. Har inte du funderat på att ringa och fåga vad vederbörande korkboll till lärare tänker?
*flinar* Jag kan riktigt se dig framför mig, Pipi.
SvaraRaderaJag har både mejlat till och pratat i telefon med den aktuella läraren och bortisarna var både många och långa. Men lika dåliga allihop ;o)