Och jag som inte skulle ...

INFÖR DEN HÄR våren hade jag givit mig själv ett heligt löfte: jag skulle inte skaffa några fler växter till min trädgård före jag planerat och ordnat en ny ra­batt någonstans. Det gick förstås åt pipsvängen.

Ståndaktigt har jag hittills i vår hållit mig borta från allt vad han­dels­träd­går­dar heter. Ända tills igår, då jag följde med Peters mamma, som är på besök hela vägen från Skellefteå för att göra fint på sin sons grav och förhoppningsvis få träffa sina barnbarn. Och, tja, då gick det som det brukar.


Jag kom med andra ord inte därifrån helt tomhänt. Några krukor vio­ler, en bländvit trädgårdsriddarsporre (Delphinium 'Galahad') och en rosa stockros (Altea rosea 'Chaters rose') landade på något märkligt vis i kundkorgen jag dumt nog per automatik högg till mig när vi steg in – fast jag inte har nå­gonstans att plantera dem! Hur korkad får man bli..?

Men i jord måste de, så det var bara att ”hitta på nåt”. Violerna fick nöja sig med att landa i princip rakt ner i gruset på gårdsplanen, till­sammans med kär­leksört, saxifraga av olika sorter och taklökar. Det ska gå, det har jag bestämt. Violer är tåliga (har jag bestämt).


Stockrosen grävde jag ner precis intill trappan upp till terrassen, där även min huvudentré finns, och riddarsporren fick ett hål mitt i mitt etablerade be­stånd av gullris, stor prästkrage och gul rudbeckia. Den var den enda nyköpingen som jag klemade bort med en riktig plan­te­rings­grop och så får den ju dessutom trevligt säll­skap av andra hög­vuxna individer. Med sådana överdrivna omsorger skulle jag därför inte vara förvånad om det blir just den av nykomlingarna som kolar vippen ...

Trädgårdskvällen blev som vanligt sen och det började skymma. Då märkte jag att äppelträdens svällande blomknoppar är väldigt nära bristningsgränsen! Jag satte kameran på stativ och tog en bild med lååång slutartid, men eftersom det inte var helt vindstilla blev det än­då lite oskarpt.