Maskrosor och mördare

I FYRA LÅNGA år har jag bedrivit systematisk utrensning. Timme ef­ter timme har jag krupit omkring och med målmedveten frenesi gjort processen kort med inkräktare efter inkräktare. Tre maskrosjärn har jag gjort slut på under tiden.

Nu, den femte sommaren med ”Rucklet”, ser man resultatet av min en­vishet; det är inte många bladrosetter som tittar upp när tillväxten tar fart. Inte på min tomt, men väl utanför. I vägrenarna lyser det knallgult.


I grund och botten tycker jag att maskrosen är en riktigt vacker ört med sin frodigt gröna bladrosett, sin långa, smäckra stjälk och som pricken över i:et den perfekt cirkelformade, lysande kronbladssolen. Men sedan jag la grunden för min egen, högst obekräftade teori om mängden maskrosor kontra mängden mör­dar­snig­lar får den med för­del hålla sig på lite avstånd.


Nu förhåller det nämligen sig så, att i ”Rucklets” omgivningar är det mer än gott om de så avskydda spanska skogssniglarna, mör­dar­snig­lar­na. Riktigt gott om, borde jag väl egentligen säga. Men inte hos mig! Jag har – peppar, peppar – tills vidare inte hittat en endaste slemmig en inne på mina ägor.

Teorin bygger på att a) mördarsniglar tycker att maskrosor är goda och b) maskrosen med sin breda, marktäckande bladrosett erbjuder en perfekt barnkammare. Under bladen är det alltid fuktigt och mörkt, rena Shangri-La för en äggsjuk snigel. Så tills jag blir överbevisad om motsatsen gnetar jag vidare under parollen ”Inga maskrosor, inga mördare!”

Vit variant
Visste ni förresten att det finns en vit maskros? Taraxacum albidum heter den, vår vanliga heter Taraxacum vulgare.