EWTFLSC, bland annat

DET ÄR BARA att konstatera: jag pallar inte för någonting som det blir för mycket av. Må det sen vara melodifestivaler som sväller ut till en oformlig, kletig ljudklump, oändlighetsvintrar som den som vi nyss genomlevt eller bloggar där innehållet vid närmare granskning inte är något annat än en megalomanisk egotripp. Too much är too much oavsett vilken företeelse vi talar om.


Själv arrangerar jag inga melodifestivaler och vädret kan jag inte rå på hur gärna jag än vill, men innehållet i min blogg är det bara jag och ingen annan som kan påverka. Ansvaret är helt och hållet mitt. Därför känner jag mellan varven att mina inlägg blir för många, för långa och för egocentrerade. Sådana dagar funderar jag allvarligt på att stänga butiken, låsa dörren och slänga den virtuella nyckeln i närmaste svarta hål för att därefter aldrig sätta min digitala tret­tio­sjua ute i sajberrymden igen.

Men sedan besinnar jag mig, backar lite i arkivet och tänker att det jag skriver kanske rentav kan anses ha viss substans. I alla fall ibland, för jag är ju t.ex. aldrig medvetet elak med någon (vissa ”bän­diga” myndigheter oräknade), jag har ingen karl som jag kan hänga ut i offentligheten (och följaktligen inga svärföräldrar att göra mig lustig över) och min dotter är en helt vanlig tonåring som inte kläcker ur sig roligheter på löpande band. Inte har jag några husdjur heller. Kort sagt: jag har ett väldigt ordinärt och tråkigt liv, och av detta följer att jag bloggar om det som är ordinärt och tråkigt.

Min blogg har därför med tiden självutvecklat sig till att anta ka­rak­tären av en månadstidskrift, med lite köksfilosofiska funderingar, något udda mat- eller bakrecept, fotoreportage, säsongsmässigt mer eller mindre trädgårdstankar, användbara tips från mitt långa liv, en gnutta om hälsa, någon nypa humor och en släng av Åland sett ur mitt per­spek­tiv. Summa summarum en väldigt blandad kompott. Vad som däremot aldrig kommer att dyka upp är mode och makeup.

Är jag på rätt spår..? Låt mig gärna veta vad ni tycker! All feed­back är välkommen.

Det går inte en dag utan att jag förvånar mig över – men gläder mig åt! – att någon gitter läsa vad jag skriver, och att ni, kära människor, blir fler och fler. Ändå är min största fasa att jag ska bli tjatig. När den dagen kommer, för den kommer, kan då någon vara snäll och vänligt men bestämt göra mig uppmärksam på detta? Då, om inte förr, är det definitivt dags att gå tillbaka till den gamla, hederliga dagboken i pap­persform och vinka bye-bye åt bloggvärlden.

EWTFLSC = Eurovision Way Too Fucking Long Song Contest

***

Benvenuti nel mio piccolo amico italiano, Gatto999 :o)