På klorofyllan

IGÅR KVÄLL LÄMNADE jag ”Rucklet” och dess slokörade trädgård för en cykeltur bort från Mariehamn, ut till ”spenaten”. Målet var en vä­nin­na med strandnära sommarboende sisådär en halvmil utanför stan.

Som jag berättat om i ett tidigare inlägg är vi här ute i skärgården be­gåvade med en myckenhet fina såväl landsvägar som cykelbanor, var­för den här turen betydde nyasfalterad cykelled så gott som ända fram. Det var bara de sista en och en halv kilometrarna jag kunde upp­leva fröjden i att hoja längs en riktig, röd, åländsk grusväg.


Även om merparten av sträckan löper längs med landsvägen kan man inte annat än imponeras av naturens frikostiga buffet av hög­som­mar­gröns­ka. Dikesrenarna är målade med en riktig sommarpalett be­stå­en­de av bland annat:

- rödviolett (klöver och tistel),
- blåviolett (kråkvicker),
- blekviolett (vädd och jungfru Marie nycklar),
- vitt (rölleka, hundloka och vitmåra),
- gult (gulmåra, videört och fibblor),
- blått (blåklockor, stor och små)


Hur motiga motluten än kan kännas för otränade benmuskler är det inte utan att man efter ett tag blir rejält på klorofyllan! Åland, mitt Åland, är paradisiskt, det hjälps inte.

Får man sedan förmånen att pusta ut i en paviljong precis vid stran­den, smutta på ett glas svalt vitt och bli serverad en toast med ska­genröra – ja, då är himmelriket nära till och med för en inbiten ateist.


Men allra, allra bäst är ändå att upptäcka att man efter en liten paus på närmare tjugo år kan återuppta umgänget precis där man slutade. Lite mer ”volanger” runt midjan, något fler studiecirklar under ögo­nen, frikostigt med silverstänk i pälsmössan men annars samma go’a kom­pisar som då, trots att man till vardags lever i helt skilda världar, med helt olika förutsättningar.

Tack M, för några härliga timmar i din bit av paradiset Åland!

(På hem­vä­gen fick jag som en liten vickning i mig vad som kändes som merparten av ställets knott­be­stånd. Tänk, att jag aldrig tycks lära mig att hålla mun ...)