"Kanta-nå’-mera"

GRÄVARBETENA I MIN trädgård verkar i år aldrig ta slut. Fast det är ju självförvållat, det erkänner jag. Till exempel som igår, då jag plöts­ligt fick för mig att ti­den var övermogen för att snygga till gränsen mellan grus och gräs vid min infart.

Övergången dem emellan har varit rätt flytande ända sedan hus­kö­pet och därpå följande dräneringsgrävning. För att inte tala om den första tiden, då gården i höstregnen kördes sönder av ett otal bygg­arbetarbilar. På grund av det panikskottade jag ut krossgrus lite här och där, för att slippa vada omkring i ankelhög lervälling. ”Mitt hem är min borg” heter det i och för sig, men det känns lite förlegat med en egen vallgrav ;o)

Nåväl, därefter blev det som det hade blivit och jag har ödat mitt krut på andra, mer inspirerande projekt. Ända tills igår. Inte vet jag vad som då flög i mig, men jag satte i alla fall igång. Problemet med att reda upp ett sånt där ställe är att jord och grus liksom har ingått äk­tenskap med varandra; inlett ett mångårigt och symbiotiskt för­hål­lan­de, skulle man kunna säga.

Men jag är som bekant inte den som är den! Strax efter lunch satte jag entusiastiskt igång med att söndra och härska. En entusiasm som i takt med att timmarna gick blev allt mindre, för det tar på en gammal rygg att gräva, skaka kokor, sålla bort grus och kärra bort jord. Det är för övrigt helt otroligt så mycket jord – och grus, och daggmask – det finns på en smal, bara några meter lång remsa ...


Och idag har jag drabbats av beslutsångest av det gravare slaget. Ska jag bara lägga en remsa tjärpapp längs med gräset och skotta tillbaka gruset? Eller ska jag lägga ut en prydlig rad med tegelstenar, som togs tillvara då den gamla oljetanken revs? Eller en lång bräda av impregnerat trä? Eller..?

Detta tarvar eftertanke och kräver en kopp kaffe, kanske rentav två, för jag vill under inga som helst omständigheter bli tvungen att göra om eländet inom de närmaste åren. Så kul är det nämligen inte att gräva.

PS. Just nu är jag så slut efter långa dagar på gården att jag inte riktigt hinner och orkar med att läsa och kommentera som jag brukar. Ha över­seende, om ni kan! Jag försöker ta igen det så snart jag förmår.