lördag 23 oktober 2010

”Förväntansångest” eller
”Det värsta som kan hända”

MONICA UNDRAR I en kommentar till föregående inlägg vad som är det värsta som kan hända. Mitt svar blir så långt, så jag väljer att lägga upp det som ett eget inlägg.

***

Det som kan hända är att försäkringsbolagets förtroendeläkare inför den 1.2.2011, som är datumgränsen för den respit jag fått för att hinna genomgå en högst irrelevant undersökning*, ”drar fel kanin ur hatten” och avslår det senaste expertutlåtandet från min be­hand­lan­de läkare. Då genomgår jag över en natt den byråkratiska me­ta­mor­fo­sen att från att vara för sjuk för att arbeta (eller rehabiliteras!) till att plötsligt klassas som fullt arbetsför. Rena trolleriet, ett medicinskt genombrott värdigt ett Nobelpris!

Det betyder, i sin tur, att jag blir arbetslös. Under min vid det laget tvååriga sjukfrånvaro har jag nämligen pga rådande lagstiftning inte kunnat hålla mitt enmansföretag vid liv. Är man sjukskriven får man inte tjäna en cent, för då dras sjukdagpenningen in, i mitt fall svind­lande 17,63 euro/c. 160 kronor per vardag. Däremot är man ju som företagare tvungen att fortsätta betala alla företagets fasta kost­na­der även om inkomsterna är noll. En hääärlig och totalt bekymmersfri situation! (Obs! Här var det alltså ironi, om inte alla förstod det.)

Om man fortfarande inte anses vara arbetsförmögen när sjuk­dag­pen­ning­da­gar­na tar slut blir nästa skede det som numera kallas re­ha­bi­li­te­rings­stöd. Förr tror jag det hette invalidpension. Då får man en må­natlig summa pengar, som baserar sig på vad man under sin yr­kes­verk­samma tid betalat in i företagarpensionspremier, i mitt fall över­då­diga 644,50 euro/~ 6000 kronor. I det här läget får man jobba lite (upp till en liten summa per månad), och det gäller fortfarande att försöka hålla sitt företag vid liv, så alla fasta kostnader för detsamma måste fortfarande betalas varje månad.

I det skedet, när det gått över ett år, börjar kunderna svika. På en liten ort som Mariehamn går ryktet fort, och om ryktet säger att man är sjukskriven är det ingen som ens tänker tanken att vända sig till en. De kan ju inte veta att man mitt i allt har rätt att arbeta en smula igen.

Det är där jag befinner mig idag efter 20 år som egenföretagare. Jag blir fr.o.m. 1.2.2011 friskförklarad till arbetslösheten om sak­kun­nig­lä­kar­na så bestämmer, medan min läkare samtidigt är av åsikten att jag inte är arbetsför överhuvudtaget.

Som företagare har jag inte rätt till A-kassa, så jag blir då tvungen att gå till socialen för att ansöka om s.k. utkomststöd. Och ett sådant beviljas inte så länge man har någon form av tillgångar. Till tillgångar räknas även sådant man sparat t.ex. för sitt/sina barns framtida stu­dier, så att de så långt det är möjligt ska slippa ta statligt sub­ven­tio­ne­ra­de (av skattebetalarna finansierade!) studielån. Det lilla jag un­der årens lopp lyckats lägga undan åt lilla A tänker jag inte under några som helst omständigheter göra mig av med, så den enda ut­vägen blir då att jag tvingas sälja ”Rucklet”, vårt hem, istället.

Paradoxen är att mina månadskostnader för att bo där jag bor är lägre än för en hyresbostad. Det blir m.a.o. dyrare för mig och lilla A att bo på hyra, och den summa som blir över efter en försäljning av ”Rucklet” blir inte stor när banklånet är betalat. Inom en mycket be­gränsad tidsrymd står jag m.a.o. ändå med mössan i hand hos so­cia­len för att be om utkomststöd.

Detta är i korta drag det värsta som kan hända när det är fullt tillåtet för en ”symaskinsreparatör” (se förklaring i föregående inlägg) att gå emot ex­per­ter­na – och då har jag inte alls beaktat den successiva, pyskiska ned­brytning hela den här segdragna processen för med sig. Är man ini­tialt sjukskriven pga gravt nedsatt stresstolerans kan jag garantera att ens hälsotillstånd inte förbättras under tiden.

* Med tanke på min anamnes skulle jag förstå om jag remitterades för t.ex. en endokrinologisk utredning för att försöka hitta orsaken. Det jag nu remitterats för är en utredning av symptomen. Absurt! Fullständigt kocko bello!

Allt jag vill är att min läkares specialistkunskaper och mitt eget män­ni­sko­vär­de respekteras. Jag vill inte tvingas in i en bidragsfälla, där jag blir en belastning för samhället. Allt jag vill är att få rätt till den månatliga summa som de facto är mina pengar. Då finns det en chans att jag med tiden kan börja jobba igen, i en utsträckning jag själv får avgöra att jag mäktar med utan att krascha ännu en gång.

Och jobbar jag lite blir jag ju en närande del av samhällsmaskineriet igen, eftersom skatter och avgifter ska betalas. Det uppstår m.a.o. en riktig win-winsituation.

14 kommentarer:

  1. Jag bara undrar om det där med A-kassa för företagare. På min (strokefria) tid var jag med i "Köpmännens erkända arbetslöshetskassa". Finns det inget liknande nu? Annacarin

    SvaraRadera
  2. Jodå, visst finns det A-kassor för företagare också. Haken är den att jag som sagt harvat på med den här "utbrändheten" i tio år nu. Under den tiden har mina inkomster gradvis minskat år för år, för att till slut landa på en nivå under den miniminivå dessa A-kassor kräver för att bevilja medlemskap. Du måste alltså ha höga inkomster för att få vara med i A-kassan. Paradoxalt även det.

    SvaraRadera
  3. Tack för din redogörelse, nu fattar jag hela problematiken.
    "Hel knäppt".
    Min förhoppning är att det finns någon som kan hjälpa dig ur den här härvan, eller det är för mycket begärt?
    Monkan

    SvaraRadera
  4. Japp, så här ser den sociala situationen ut i och med att man en gång i tiden gjort idiotvalet att bli företagare.

    Det finns dessvärre ingen mer än jag själv som kan reda ut röran, och jag börjar bli lite trött.

    Systemet är t.o.m. sådant att om försäkringsbolaget rekommenderar rehabilitering, då läggs ansvaret för att planera och arrangera denna på klienten själv. En klient som kan vara för sjuk för att ens klara av vardagen! Ännu en paradox alltså.

    Försäkringsbolaget kan eventuellt också bekosta en tre månaders period med s.k. arbetsprövning. Funkar säkert jättebra om man är löntagare och har ett tidigare jobb där man successivt kan återgå i arbete, funkar inte alls i mitt fall.

    Nej du, som jag sagt tidigare, så är det nog ättestupan som är det mest humana alternativet, för den som inte vill framleva sina dagar som en socialt utslagen belastning för skattebetalarna har inget människovärde.

    SvaraRadera
  5. Tack för förklaringen! Vilken röra! Helt otroligt!
    Men kan det inte finnas något enkelt deltidsjobb, som du kunde få?
    Nånting på någon plantskola el. dy., du är ju så duktig med trädgård...
    Ha det så bra, du kan!
    Kramar, Monica

    SvaraRadera
  6. Vad gjorde du på din firma? Annacarin

    SvaraRadera
  7. Jag har jobbat som grafisk designer och, skam till sägandes, med reklam. Läs gärna min profil: http://www.blogger.com/profile/06158647094066469020

    SvaraRadera
  8. Tänker på dig! Inte sjutton hjälper det, men det lär väl inte stjälpa heller...

    Ibland tycker jag nog att ättestupan är humanare än dagens lösning att (jo; faktiskt) plåga människor tills dom ger upp fullständigt...

    Förstår, efter att ha läst ifatt här, din kommentar om den här läkarens insändare i GP till fullo!

    SvaraRadera
  9. Japp! Doktor G Nordenstam är definitivt en man i precis min smak :o) Osedvanligt klarsynt människa, måste jag säga. Och herr Reinfeldt, å sin sida, borde skämmas så mycket att han går in i en mörk garderob och stannar där till tidernas ände.

    SvaraRadera
  10. Både Reinfeldt och resten av det anhanget, tycker jag! Jäkla sopprötter!!!

    SvaraRadera
  11. Jag blir helt matt och tröstlös att läsa vad du skriver. Hur ska inte du känna det som lever i det hela tiden? Håller fortfarande fast vid mitt förra förslag att du vänder dej till en jurist och frågar (det ska väl iaf inte kosta nåt!) om det övh finns nån chans för dej med att dra igång en sån här process! Det är ju för jävligt det här.

    SvaraRadera
  12. Jodu, telefonkonsultationer med jurister kostar precis lika mycket som ett personligt besök, dvs c. 140 euro/timme. Det blir nog till att plöja Finlex upp och ner och fram och bak alldeles själv är jag rädd.

    Sen är jag ganska övertygad om att försäkringsbolagen så att säga har fullständig immunitet. Inte bara vid nästa öråd, som i Robinson, utan forever and ever after. Absolut makt kallas det också.

    SvaraRadera
  13. Vad det ser rörigt ut för dig just nu,det är ju inte lätt att ge råd heller när man inte vet orsak å allt annat runt omkring.Det jag känner spontant är att avveckla företaget om det inte finns underlag längre för lönsamhet.Så kanske stressen avtar om du kan få ett jobb där du har en fast inkomst, Där du kan utöka till heltid så småningom.Önskar att man kunde ge bra tips.Tänker på dig.En stor varm kram på er.

    SvaraRadera
  14. Företaget är det minsta problemet jag har just nu, för det existerar numera egentligen bara till papperet.

    Mitt stora problem är att alla ryckvisa insatser läggs på att behandla mina symptom istället för att eliminera orsaken till dem. Ett vansinnigt slöseri med tid och resurser - och enormt psykiskt jobbigt när det pågått så oherrans länge redan.

    SvaraRadera

Tackar, tackar, så kul att du har något att kommentera!