Alla har vi våra droger

SOMLIGA VÄLTRAR SIG i mängder av choklad, andra badar i goda viner. Vissa kombinerar till och med dessa två medan en del går igång på shopping, träningshysteri, samlarmani, spel & dobbel eller något annat. Min drog är färg och form, och att skapa något med hjälp av dem. Inomhus eller ute spelar ingen roll.

Det är inte länge sedan jag påbörjade en ny mormorsrutevirkning, helt utan mening och mål. Bara för att leka med färger. Men sen bar det sig inte bättre än att jag kikade in hos Lucy på Attic 24 ... och så gick det som det gick. Jag kunde helt enkelt inte motstå att inspireras av henne och har därför börjat virka en blommig kudde! Klicka HÄR så flyttas du till hennes inlägg.

Såå läckert ... Jag blir alldeles kryllig bara av att titta på bilden :o)

Färgochformlycka kan också vara gracila pelargoner i motljus med sina melerade, mildgröna bladverk och nätta små, rosa blommor:


Och varför inte ett ensamt, blått glasklot bland allt det gröna ...

... eller skymten av en bleklila opievallmo mitt i havet av lavendel?

Ibland händer dessutom det oväntade! Som att ett enda solrosfrö på egen hand har bestämt sig för att växa tätt intill en av mina jät­te­gra­nar. Det är bara att tacka och ta emot :o)


Inne i mitt växthus, Glaspalatset, växer tomater, gurkor och paprikor så det är som en åtta kvadratmeters djungel därinne. Och djungel­gur­kan har satt frukter! Små, lustiga saker som verkligen får mig att le brett:

Som grönmelerade plommon, till formatet ungefär som såna,
och med en smak av ... gurka? Lattjo växt, ny för mig.
Att virklusten börjar göra sig påmind är annars ett tecken på att som­ma­ren lider mot sitt slut. Till denna insikt förhåller jag mig lite ambi­va­lent. Egentligen vill jag ha minst ett par månader sommar och värme ännu, men tillika är det lite skönt med de mörkare kvällarna och mil­da­re ljuset.

Idag blir det eventuellt en tur till Vikingamarknaden, som arrangeras av fornföreningen Fibula och öppnar idag. Där brukar det finnas myck­et att låta ögonen fröjdas åt! Kanske inte så mycket sprakande fär­ger, men former – och folk. Klicka HÄR om du vill kolla in mitt inlägg från förra året.

Men före det ska jag slutföra slakten av min jättelika doftschersmin, som jag påbörjade igår. Slakt och slakt, förresten. Hård beskärning är en rättare benämning. Stenhård. Mycket kvar av den fyra-fem meter höga risbusken blir det i vart fall inte.