Festligt bara värre

IGÅR VAR DET en strålande septemberdag. Inte en droppe regn på hela da’n, för att citera Tomas Ledin. Ett utmärkt läge för att fortsät­ta be­skärningen av mitt kaneläppelträd, som jag påbörjade i våras.


Nu börjar det anta en form och ett format som jag är nöjd med, men jag kan samtidigt konstatera att jag inte blivit yngre under det se­nas­te halvåret. Ojojoj, vad allt går låångsamt – och ajajaj, vad ont jag får överallt ... :o/

Moroten var middagen med herr K, som hägrade utåt kvällen. Herr K bor ”ute i skogen”, i ett riktigt renoveringsprojekt. ”Rucklet” är rena lyxvillan i jämförelse. Mitt kök är stort som en skokartong, men hans är snarast en tändsticksask. Dessutom saknas det t.v. rinnande vat­ten och avlopp och kokmöjligheterna är ... begränsade, om jag så säger.

Därför händer det lite då och då att vi gör en s.k. joint venture: han står för de dyraste ingredienserna och jag för bastubad, utrymme, kökskonster och efterföljande disk. Igår blev det en enkel tomat- och rödlökssallad, helstekt oxfilé med rostade morötter av tre kulörer, klyftpotatis och en jättegod, kall sås på Kesella, råröda tranbär och riven pepparrot. Köttet hade herr K marinerat i förväg och han hade även rört ihop såsen.

Vinet, en ypperlig Rioja av en prisklass jag normalt bara kan drömma om, hade han fått av en god vän. Det passade lika bra till varmrätten som till de goda ostar och Bornholmskex vi på äkta franskt manér av­run­dade måltiden med.


Senare, i soffan i sällskap av herr Skavlan och hans gäster, proppade vi dessutom i oss ugnsstekta äpplen med lättvispad vaniljgrädde ... Slutsummering: jag var inte hungrig när jag gick till sängs, det kan ni skriva upp!

***
Under eftermiddagen idag är det boksläpp för författande väninnan Sonja Nordenswans senaste roman, ”Zimbardien”, men före det van­kas det mer trädgårdsarbete.