Om en dryg månad är det sex år sedan mamma gick ur tiden. Ytterligare några veckor till och det har redan gått två år sedan en av mina bästa vänner, Peter, lämnade oss. Den går så förskräckande fort, tiden.
Men, som sagt, jag tänker inte så ofta på mitt eget slut. Inte är jag skraj för den stunden heller. Enligt min högst vetenskapliga livsåskådning tror jag nämligen mer på herr Einstein än på någon universell, högre makt.
Men tro för farbror Alberts skull inte att ni kommer att slippa mig när jag är borta! Det står inte länge på förrän alla mina ettriga atomer med hjälp av vattnets kretslopp och vindarnas strömningar är spridda över hela vårt arma klot. Av jord är jag kommen, jord ska jag åter bli.
Om jag har fel? Tja, då hoppas jag att jag åtminstone får återfödas i en skepnad som bättre motsvarar min, enligt andra, sanna natur:
Så om någon undrar: jominsann, reparationen av herr W3623 kommer att gå på garanti. Och jag slingrar vidare mot nya äventyr i Livet.
Ja, så får jag säga grattis en gång till!!!! Den här gången till garantireparationen av tvättmaskinen!
SvaraRaderaBra rutet - igen!
Kram, Monica
HA,ha! Brunbjörn är mitt mål för nästa liv. Frossa i honung,bär och lax och äta sig fet under hela sommaren(plus lite sex). Sova bort vintern och vakna smal och snygg igen när vårsolen börjar skina. Det du!!
SvaraRaderaKram
Kerstin
Döden brukar inte heller jag tänka på, för den kommer när den kommer. Däremot tänker jag ofta på de som dött ...
SvaraRaderaJag tänker ofta på döden, eller kanske mera på livet, hur kort det är. Nyss var man barn, tonåring, vuxen, och så plötsligt inser man att det snart är slut på det (inte alltid) roliga. Livet går verkligen inte i repris. Det känns som om det börjar bli bråttom om man ska hinna med allt man tänkt sig.
SvaraRaderaFörresten jag glömde kommentera bilden på ditt nästkommande liv. En spottkobra i helylle! Verkar fräsigt.
SvaraRadera