EFTER ALLT SOM försiggått under det senaste dryga halvåret hade jag för ett tag lyckats övertyga mig själv om att det nu inte kunde bli värre. Men se på fan, det kan det tydligen.
Jag orkar ikväll inte gå närmare in på saken, så låt mig inskränka mig till ett enda ord:
(vilket väl egentligen inte tarvar någon vidare utveckling)
Jag vet ärligt talat inte om jag ska garva eller lipa numera. Men en sak är säker: kommer jag ur den här jävla papperskarusellen med livet i behåll kan ni hoppa upp och slår er i backen på att det ska bli en bok av det hela. Joseph Hellers ”Moment 22” kommer att te sig som rena barnboken i jämförelse.
Den boken ser jag fram emot!
SvaraRaderaKram, Monica
Tack och lov att man kan skriva av sig. Jag har också material till en tjock bok om en arvstvist som pågått i snart tre år. I maj ska ärendet upp i rätten och sedan kanske jag kan skriva om det.
SvaraRaderaKram, kram
Kerstin
Men ska det aldrig ta stopp? Hur mycket ska du måsta stå ut med?
SvaraRaderaFast den boken skulle verkligen bli intressant! ;)
Monica:
SvaraRaderaHaha! Personligen ser jag i första hand fram mot att överleva, så ATT jag kan skriva den ...
Kerstin:
Du har nämnt den där tvisten någon gång tidigare, det minns jag. Jag trodde faktiskt den var slutförd vid det här laget, men så är alltså inte fallet.
Har du bara tid och ork för det tycker jag absolut du bör skriva om det!
Pipi:
Nädu, här är det ingen ände på "lustigheterna". Ärligt talat börjar jag bli alltmer övertygad om att det inte kommer att ta slut förrän jag gör det, och det är inte långt borta nu att det kittar mig lika om det skulle ta den vändningen. Men lite skit skulle det ju vara för Lilla A, om jag så säger.