DET REGNADE FRÅN och till så gott som hela dagen igår. Trädgården och grödorna tackar! Men så värst mycket utomhusjobb blev det förstås inte, fast tillväxten av mina ”inomhusodlingar” gynnades istället :o)
[Här ska det vara en bild på mina trasiga, gamla jeans, som förses med fribroderade blommor. Men den är av någon anledning försvunnen :o/ ]
Idag är det måndag. Måndag är tänkt att vara bisfosfonatdag och har så varit i några veckor. Men nu har tanten beslutat sig för att något mer av den skiten tänker hon sannerligen inte peta i sig. Dels har jag mer besvär efter att behandlingen sattes igång än före, dels mår jag apa de två närmaste dagarna efter att jag tagit veckotabletten och – tyngst vägande argument mot ett fortsatt intag – det ska fan tugga i sig kemikalier som i förlängningen kommer att betyda en ökad risk för benbrott.
Långvarigt intag av bisfosfonat (som det är fråga om i fallet med osteoporos) leder nämligen till att skelettet mineraliseras, dvs blir hårt istället för elastiskt. Något som är hårt, som glas, går lättare sönder än det som är mjukt. Och sen vore det väl sin sak om jag idag var 75-80 år gammal, men jag är faktiskt bara (ja, bara) 51. Ska jag då, vid mina sinnens fulla bruk av egen, fri vilja gå med på att före fyllda 60 skaffa mig en benstruktur som kan brista bara av att jag råkar sätta mig ner lite ovarsamt?! Aldrig på tiden!
Det finns alternativa behandlingsmetoder, vilket dock min läkare ”glömt” att informera mig om. Fast vem är förvånad? Han har också ”glömt” att ge mig någon som helst information om uppkomsten av osteoporos, vikten av rätt sorts motion, ”benvänlig” kost eller vilken prognosen för framtiden är. Att han dessutom ”glömt” att det är på honom, specialisten, det åligger att utfärda de intyg som behövs för försäkringsbolagen och istället skjuter över ansvaret på läkare inom primärvården gör inte saken bättre.
Notera även att bentäthetsmätningen jag genomgick i april gjordes på mitt initiativ och att det på remissen står ”/.../ för att utesluta osteoporos.” och inte ”/.../ pga att det föreligger misstanke om osteoporos.” Låt mig gissa att han fick en rejäl överraskning när det visade sig att jag i ländryggen har ett T-score på -2,7 och i höften -3,4. Det här innebär att jag har en s.k. manifest osteoporos, där gränsen går vid -2,5.
Min mycket grava D-vitaminbrist konstaterades för 2½ år sedan utan att jag då remitterades för någon bentäthetsmätning. Remiss till inremedicinare fick jag först efter en neuropsykologisk konsultation på order av Pensions-Alandias sakkunnigläkare, vilket t.v. är det enda jag har dem att tacka för. Annars hade det väl aldrig blivit av, trots att jag i åratal tjatat och tjatat och tjatat om att jag inte har något ”fel i huv’et” utan måste har en somatisk åkomma.
Har jag nämnt att jag börjar bli rätt så förbannad..?
Det om det. Nu ska jag traska iväg och hämta det läkarintyg som min underbare allmänläkare utfärdat åt mig före han gick på semester. Det är en kille som har valt sitt yrke av rätt orsaker och som sköter det med den äran.
TRÄDGÅRDSNOTERING
Jag fick äntligen tummen ur och grävde upp resterna av husets enda originalpion, som av någon anledning vuxit tätt, tätt intill gårdens gamla forsythiabuske. Lejonparten fick jag upp redan ifjol, men det blev tydligen några små rotbitar kvar. De är nu flyttade till planteringen invid infarten.
Innan och till en del under regnet sekatörknipsade jag årsskotten på häcken av kopparhäggmispel. Det är märligt hur ojämnt den växer även på de sträckor där man inte kan skylla på att de jättelika körsbärsträden stjäl sol och näring.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En av mina systrar lider sedan många år av benskörhet och hon valde också bort veckotabletten på grund av biverkningar. I stället tar hon dubbel dos kalktabletter. Efter att ha jobbat som programmerare i många år övergick hon för några år sedan till att jobba inom äldrevården, alltså ett ganska kroppsligt tungt jobb, och det funkar bra. Att hon ofrivilligt fick ta över ena dotters hund är nog ett plus för nu är hon tvungen att ta promenader varenda dag flera gånger om dagen.
SvaraRaderaKopparhäggmisplar är väl som folk är mest, individer med olika anlag. En del blir korta och tjocka, andra långa och smala. Sen vet man ju aldrig vad det finns i marken som kan påverka.
Där ser man, där ser man! Du har en syrra som är lika fiffig som jag ;o) Fast ett jobb inom äldrevården kan jag nog fetglömma, för att citera dagens ungdom. Därtill har jag allaredan för mycket smärtor i ländryggen och fossingarna. Som tur är har jag alltid varit fysiskt aktiv och promenerar massor även sedan mitt liv blev hundlöst. Därför är det ju lite "spännande" att jag vid min ålder har lyckats få en benstomme som är i lika visset skick som hos en 80-årig tant.
SvaraRaderaDet skulle vara högst förnämligt om herr specialdoktorn skulle kunna kliva ner från sina höga hästar, lägga manken till och äntligen, sent om sider, på allvar börja söka efter den verkliga grundbulten. Men ännu har vi inte nått dithän. Ännu behandlas jag med förskräckande stor nonchalans och vänster hand.
Inte bekymrar mig kopparhäggmispelns ojämna tillväxt något nämnvärt. Mest är jag förundrad över hur stora variationer det kan bli på bara några meters mellanrum. Och ditt resonemang var väldigt klokt! Du är en förträffligt fiffig flicka du också! :oD
Det är ju tur att du är så kunnig och påläst själv, när läkarna inte är uppmärksamma! Det är nog inte många, som skulle tänka på att det kan bli benskörhet av den medicinen!
SvaraRaderaHär fick vi äntligen litet regn igår efter lång tids torka!
Ha det så bra, kram, Monica
Nä, hördu, nog är läkarna medvetna om den här oönskade bieffekten av bisfosfonat! Men nu är det så att man mer eller mindre övergivit det "gamla" sättet att motverka benskörhet hos postmenopausala kvinnor, som var hormonbehandling. Det har man gjort pga den ökade risken för bröstcancer vid hormonsubstitution, och det är väl gott och väl. Men t.ex. min egen mamma åt pga hysterektomi hormoner från före 50 fyllda ända till livets slut vid 79 utan att få bröstcancer. Det hon slapp var multipla benbrott när hon vid 64 på väg över ett övergångsställe blev påkörd rätt i sidan. Inte ens ett revben gick av, kan du fatta! Så jag vidhåller: man bör självfallet väga in patientens ålder vid valet av behandling. Att ge bisfosfonat åt någon som är 70+ kan väl vara helt i sin ordning, men inte åt mig. Och särskilt inte om man, som jag, mår rent ut skit av preparatet.
RaderaHär har det också regnat nu - och regnar i skrivande stund. Skönt! Vattnet är välkommet.