Tid, ett tänjbart begrepp

SÅDÄRJA, NU KAN vi konstatera att uttrycket ”om ett par veckor” är likvärdigt med 19 dagar. Och när det senkomna samtalet väl kommer råkar man naturligtvis stå med ändan i vädret bland tomaterna i Glas­palatset.

Minnesanteckningarna ligger inomhus, bland andra papper ... någon­stans. Det man noterat att man måste komma ihåg att diskutera är som bortblåst och när det avslutande klicket av att linjen bryts ekar i det tomrum som man tillfälligtvis upplever att man har mellan skall­be­nen, då, men först då, drar man sig till minnes vad man skulle ha sagt.



Känns det bekant..? Visst har ni varit med om liknande?

Det är av precis den här anledningen jag inte tål oförberedda telefon­kon­takter med medicinmän. De är minsann förberedda, eftersom det är de som ringer upp. Själv befinner man sig kanske i kassakön i mat­affären och ska precis betala – eller sitter, om det vill sig riktigt illa, med käftamentet på vid gavel hos tandläkaren.

Men okej, jag lyckades framföra att jag inte tål den medicin jag ordi­nerats för min osteoporos, att jag avbrutit behandlingen och vad jag vill prova med som ett alternativ. Jag kom också ihåg att fråga om hur pass väsentligt det är att genomgå en gastroskopi, när inga som helst laboratorieprover på minsta sätt antyder att jag lider av en försämrad näringsupptagning som skulle förklara mina vitaminbrister (och i för­läng­ningen min nydiagnosticerade, grava benskörhet).

Men ... det blev inte av att berätta om hur den fläckvisa hudreaktionen jag fått successivt ökar i omfång. Därmed inte heller att diskutera om jag verkligen ska använda den superdupersalva som Snälle Doktorn inom primärvården skrivit, när det i bipacksedeln står att den inte får användas i böjveck. Knäveck är böjveck, och det är där reaktionen är som värst. Snälle Doktorn skulle kunna svara, men han försvann på en må­nads semester i fredags.

Någon ny planerad tid för nästa telefonkontakt fick jag naturligtvis inte heller, bara beskedet: ”Jag hör av mig igen när du varit på gastro­sko­pin.” Den ska göras 25 juli, så tills motsatsen är bevisad får jag leva i tron att herr doktorn faktiskt ringer före han själv går på semester i augusti. När det är tänkt att jag ska på ett riktigt återbesök, för att möjliggöra okulär besiktning av kärringen, är ännu höljt i oviss­he­tens dunkel. För det glömde jag förstås också bort att efterhöra.

*suck!*

***
Men dagen slutade som tur var bättre än den började! Utåt kvällen fick jag trevligt besök av Anki (+ medföljande äkta hälft); en både skärpt och rar brutta, som jag inte haft den äran att träffa förut annat än blogg- och mejlledes.

På programmet stod kaffe och ”vilig” kladdkaka med rabarberkompott smaksatt med färsk körvel och kanel, lätt­vispad grädde och rostade solroskärnor, efterföljt av ett par glas sydafrikanskt Two Oceans och prat. Från min sida förmodligen alldeles onödigt mycket av det senare. Jag bör nog se över min brist på regelbundna sociala kon­takter, för jag märker hur jag tenderar att babbla ihjäl folk när jag väl får chansen :o/ Lessen för det, Anki och A!

Av Gulle-Anki fick jag förresten en hel kasse med alla möjliga sorters härliga garner, som hon påstod att hon aldrig på tiden skulle hinna med att göra slut på själv. Det var en gest som verkligen värmde mitt hjärta och innehållet i det paket jag förberett åt henne kändes med ens väldigt futtigt. Men visst är det ju tanken som räknas?