Ursäkta mig nu, men inte är det väl särskilt konstigt om jag undrar om man inom arbetspensionsförsäkringen verkligen vill att folk ska lyckas ta sig tillbaka ut i arbetslivet? För ur min synvinkel sett har man under de senaste fyra åren ägnat all tid och möda åt att hitta nya, fräscha käppar att stoppa in i hjulen.
Och dagens möte hos Ams var ... förvirrande, to say the least.
I det digra läkarintyget jag nyss fått från Petrea står det: ”Klarar för närvarande inte av sitt eget tidigare arbete och inte heller ett därmed jämförbart arbete förrän neuroborreliosbehandlingen är avslutad. Det är sannolikt att klienten inte heller efter behandlingen kan rehabiliteras till sitt eget tidigare eller ett motsvarande arbete på grund av neuropsykologiska symtom, artros i händerna och nedsatt stresstålighet.”
Därav förvirringen, när det idag talades om en framtida arbetsprövning med arbetsuppgifter som motsvarar det jag tidigare jobbat med.
Eh..? Men vänta lite nu, jag trodde vi var överens om att det är just det jag inte längre klarar av?
Jag fattar ingenting.
Eller åtminstone inte poängen.
Finns det en poäng??
Jag menar, varför öda krut på en ved som är så sur att inte ens napalm kan få fyr på den? Torrt virke torde enligt alla fysikaliska lagar vara ett bättre val.
Eller så är idén att jag ska ut och arbetspröva mig till ännu en in-i-väggen-vända.
Märkligt i så fall.
Jag trodde tanken var att jag skulle tillbaka till arbetslivet, inte in i en ny sjukskrivning.
Fel tänkt av mig.
Som vanligt.
Huvudsaken är alltså att jag brinner. Skit samma om det är av arbetsglädje och -lust eller av pur utmattning.
Bränt som bränt, liksom.
Jaja, det ska fan orka med det här. Tack gode ... någon, att jag har hantverkandet, min pålitliga livlina!
En helt ny modell av Jïengearmband, med inspiration från mormorsgrytlapparna jag gjorde häromsistens. Ska fodras ännu innan det är klart. Blir rätt najs :o)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tackar, tackar, så kul att du har något att kommentera!