Post eller kolera? Faktum är, att det är hugget som stucket.

IDAG KOM JAG på en sak. Jag kom på att jag inte gillar att få post, för post betyder nuförtiden i 99,999999 % av fallen någon ny sk*t. Som idag. I ett och samma kuvert infann sig två beslut i besvär riktade till Be­svärs­nämnden för social trygghet. Och för att räkna ut vad nämnden be­slu­tat krävs min själ ingen examen från ett Ivy League-universitet. Det är överkurs att ens sprätta kuverten.

Det något förvånande i sammanhanget är dock, att det ena beslutet hänför sig till ett besvär som daterar sig ett år bakåt i tiden. Det andra är så pass nytt som från augusti ifjol. Så visst måste det ju sägas vara en smula intressant att dateringen för när besluten givits är den­sam­ma i båda fallen, dvs den 7 mars? Visst är det aningen konstigt att de tydligen behandlats sam­tidigt, trots att det tidsmässigt skiljer ett halv­år mellan dem och det ena berör bostadsbidrag och det andra en an­sökan om reha­bi­li­te­rings­un­dersökning..?

Slutsatsen kan inte bli någon annan, än att man systematiskt tycks bun­ta ihop besvärsskrifter som anländer från en och samma person. När sedan nämnden successivt betar av sina högar fattar den sina sedvanliga beslut om avslag, utan någon desto mer undersökning av vad ärendet egentligen handlar om. Samtliga besvär avslås helt enkelt samtidigt, vilket ju blir både praktiskt och rationellt!

För att ytterligare effektivera det hela borde FPA rakt av ersätta sina postinkast med dokumentförstörares glupska gap. Skillnaden mot idag skulle vara marginell och högst försumbar.

Sannolikheten för att jag inom en snar framtid blir så jävla arg att jag spräcker en blodåder ökar lineärt i relation till tidens gång. Det är de­fi­nitivt dags att fylla i kortet jag högg åt mig på apoteket häromsistens, för någon liten bit av kärringen ska väl ändå gå att återanvända, i hu­ma­nis­mens och miljömedvetandets heliga namn?

Och så är det bara att inse, att måndagens naiva förhoppning om att veckan som nu gått skulle bli en bra sådan som vanligt har kommit på skam. Herregud, varför lär jag mig aldrig?! Har du en gång stigit med foten i den byråkratiska björnsaxen slipper du inte därifrån med mind­re än att du gnager dig loss jämsmed fotleden.