”Det tar sig”, sa pyromanen

DET ÄR SPÄNNANDE det här med färger. Jag märker så väldigt tydligt att mina färgval är intimt sammanknippade med mitt humör. Är jag glad dras jag mot sprakande, klara nyanser i rött, orange, violett, turkos osv. Men känner jag mig låg, då går det åt andra hållet.

Gårdagens dubbla mormorsgrytlapp kanske kan sägas vara nå­gon­stans mittemellan..? Inspirationen kom från omslaget på min konst­närs­hand­bok, som råkade ligga framme på vardagsrumsbordet.

Utomhus envisas det fortfarande med att vara -10°, denna söndag den 17:e mars 2013, då min pappa skulle ha fyllt 103. 36 år har han redan varit borta, så det är knappt det känns som jag någonsin haft en far.

Något annat som också borde vara dött och begravet är mitt lilla oliv­träd. Efter förra vintern såg det totalkolavippat ut och jag lyfte ut det på backen, för vidare befordran till trädgårdskomposten. Men hur det nu kom sig så hann jag inte med, och nästa gång jag kastade ett öga på det lilla livet, ja, då grönskade det!

Den här vintern har det gått bättre, trots den minimala mängd ljus som letar sig in i mitt ouppvärmda källarförråd. Gott om gröna kvistar:

Till och med inne i köket går det rätt okej just nu. Jag brukar aldrig lyckas hålla liv i såna där krukor med basilika från livsmedelsbutiken, men si, med ett nytt knep tycks det funka den här gången!

Plastkrukan står i ett högt och smalt glas med vatten ända upp över halva krukan. Hela härligheten står sedan i en ogenomskinlig burk, så att rötterna, som så småningom letar sig ut genom krukbotten, skyd­das för ljus. Plantan är ett par månader gammal vid det här laget, så jag har slagit personligt rekord!

I den höga kristallvasen står resterna av en bukett rosor. Stjälkarna började få så mycket gröna skott i varje bladveck att jag helt enkelt inte nändes slänga dem när blommorna vissnat. Kanske går de t.o.m. att sticka ner i jord så småningom, så att de får rötter..?

Till höger om basilikan står ett annat bevattningsexperiment. Genom jorden i den svarta plastkrukan löper en stump nylonlina, typ lite gröv­re än persiennsnöre, som slutar i en nedhängande bit under krukan. Syntetmaterial måste det vara, för t.ex. bomull murknar.

Krukan står ovanpå en vattenreservor, där vattnet inte får nå upp till själva krukan. Via linan kommer kapillärkraften att suga vattnet uppåt, så jorden i krukan hålls konstant fuktig.

Och ja, det fungerar utomordentligt bra. Nu håller jag på att klura ut ett listigt förkultiveringskärl för min kommande vårsådd, som jag tänkt bevattna på samma sätt, för att utan ständig passning kunna hålla en jämn fuktighet i sådden.