Man får ju inte glömma ”pocenten”

 

DET GÄLLER JU att variera sig, så att Livet inte blir alltför enahanda, inte sant? Ifjol blev det körsbärslikör. I år gav min röda vinbärsbuske ett ynkligt helt halv­kilo skörd, så nu kör jag den varianten som om­väx­ling. Bara krusbären mognar ska det nog bli en flaska av dem också.

Annars kan jag rapportera, att det är så torrt så att gräsmattan knast­rar värre än gårdsgruset om man dristar sig till att kliva på den. Igår fick jag t.o.m. lov att vattna mitt ena rabarberbestånd, för stjälkarna hade tappat all stadga och de stora bladen låg som blöta disktrasor utåt marken. Snart bara måste det komma regn, så det blir lite studs i all växtlighet, som nu står i rabatterna och slokar likt ut­ar­be­tade glädjeflickor.

Fast i terrassplanteringarna är det förstås mera liv, för där nänns man ju vattna. Den här närbilden är av en av mina för året nya pelargoner. En namnlös sak, men med ovanliga och söta blommor. Ja, ett namn har den förstås, men i mitt teflonminne lyckades det inte få fäste.

Själv är jag inte mycket att hänga för visning just nu. Det är nå­got med sommar’n som gör att jag alltid mår sämre i muskler, ledband och å skallgungets vägnar. För att inte tala om artrosen på den där jävla lilla punkten i vänsterfoten, som gör så ... grrr... ont att gå på.

Det är väl sen ändå en evinnerlig tur att jag har en förmåga att hålla mig sysselsatt och igång? Annars vore det lätt att helt enkelt säcka ihop i hammocken och bli sittande där från bittida till sent. Men nya idéer och projekt kallar. Mot järnvaruhandeln med linkande raska steg!