Tiden tar snart slut

DENNA DAG ÄR det precis två veckor sedan jag trodde att vännen Peter åkte till sjukhuset för bara ännu en i raden av rutinkontroller eller behandlingar. Vi har ju alla under åren som gått ”vant oss” vid hans sjukdom och jag tror inte att någon var förberedd på denna plötsliga och drastiska försämring. Men läser man på om levercancer är det exakt så det blir; det kommer en punkt när leverfunktionen är så nedsatt att övriga organ tar skada.

Sent igår kväll läste jag Peters syster Jennys blogg och grät för första gången. Hon skriver att övriga syskon är på väg för att hinna säga hej då, och det berörde mig ända in i hjärteroten. Hoppas, hoppas att alla hinner komma, för i det här skedet kan det gå fort. Hans kropp är utsatt för så tunga påfrestningar nu att det inte går att ta mer än en dag i taget. Det gör mig så ont, när jag vet hur många planer han har haft; när jag vet hur mycket han velat uträtta och fixa. Och framför allt: hur mycket mera tid han velat få med sina älskade barn.

Det här blir en tung dag. Om ett par timmar ska jag upp till sjukhuset igen och försöka överföra så mycket goda energier jag bara kan både till Peter själv och mamma Aina.


För att mitt bloggande inte ska handla enbart om sjukdom och bedrövligheter just nu, kan jag dela med mig av ett lyckat fynd från gårdagen. Jag var in på Emmaus för att leta efter lite fina nysilverföremål att förhöja julstämningen med här hemma, och hittade två söta fat och en skål på tassar.

Jättenöjd med att ha fått tag på exakt det jag sökte satte jag hemma igång med att putsa upp sakerna. Då upptäckte jag till min förvåning att det mindre fatet inte alls var nysilver, det var äkta vara! 1,50 euro för ett silverfat, det var ett klipp eller hur? Allra helst som jag inte betalat mer än 8,50 för alla tre. Bilder kommer.

Det helande hantverket

DET KÄNNS NÄSTAN som jag begår en synd, när jag mitt i det pågående eländet unnar mig en stund med mitt hantverk. Men hantverket är för mig en form av mindfulnessövning; när händerna är sysselsatta befinner jag mig bara i nuet, med fokus på det jag gör. Kanske är det just nu en nödvändighet med dessa bubblor av tidsvacuum för att generera ny energi att kunna ge vidare åt Peter?


Några platta pappersstjärnor som jag tillverkade under gårdagen.

---

Peters prognos är inte god. Inte god alls. Begreppet tid är inte längre någonting relativt, utan skrämmande konkret. Jag är inte troende – raka motsatsen, faktiskt – men ändå ber jag om ett under, så att han och barnen åtminstone ska förunnas att få fira den stundande julen tillsammans.

Inatt har det varit kallt, kanske ner mot -6, och omgivningen är täckt av frost. En välkommen omväxling till det evinnerliga regnet! Kanske, kanske blir det ändå en vit jul i år ...

[tags: moravian star, paper, folded, glitter, flat, christmas]

Den praktiska sidan av döden

I MITT HJÄRTA är det lika mörkt som utanför fönstret denna decembermorgon. Även om mitt förnuftsmässiga jag vet att den återstående tiden nu är kort vill jag ändå inte ta det till mig, för det är inte rättvist! De klassiska orden, som förmodligen uttalas av alla som själv drabbats av cancer eller som har någon i sin närhet som gjort det. Men det är inte rättvist. Hur skulle det kunna vara det, när någon mitt i livet, med två minderåriga barn inte får finnas längre?

Men ingen var där

NU HAR JAG inte träffat Peter på två hela dagar och det känns lite konstigt efter den intensiva vecka som varit. Men i fredags kom hans mamma och syster till Åland och de behöver absolut få som mycket tid som möjligt att vara tillsammans, bara inom familjen. Tyvärr måste hans syster resa hem redan på söndag morgon, men hans mamma är kvar.

RECEPT > Fiberlängd med pumpakärnor

HÄR FÅR NI receptet på gårdagens brödbak:



25 g jäst
3,5 dl kallt vatten
1 msk olja, gärna vitlöksolja
1 msk kumminfrön
0,5 dl krossade linfrön
0,5 dl kruskakli
0,5 dl pumpakärnor
1 knapp msk gott havssalt
2,5 dl hemvetemjöl (= åländsk variant av grahammjöl)
c. 4,5 dl specialvetemjöl
lite pumpakärnor och ev. skalade sesamfrön som dekoration

Lös upp jästen i vattnet. Hiva i övriga ingredienser förutom saltet och ett par dl av specialvetemjölet. Rör ihop och tillsätt ytterligare vetemjöl tills degen antar en elastisk konsistens och slutar klibba mot bunken. Knåda i maskin 5 min. – för hand c. 10. Nu tillsätts saltet och sen fortsätter du knåda lika länge till.

Täck bakbunken med t.ex. en tallrik eller plastfilm och låt degen jäsa minst tre men gärna fyra timmar; här pratar vi alltså om långjäsning. Jag brukar ha min bunke stående på köksbordet och ibland jäser degen ännu längre. Det gör absolut ingenting.

Sätt på ugnen på 250 grader och ställ in en låg bunke med vatten på ugnsbotten. Mjöla bakbordet och stjälp upp degen.



Lyft upp degens kanter från fyra håll och för dem mot mitten, så det blir som ett stort knyte. Vänd degklumpen upp och ner. Kupa händerna och ”smek in” degen uppifrån och ner under sig själv några gånger samtidigt som du roterar degklumpen. Detta kallas för att rundriva degen och gör att den kommer att stiga fint i ugnen. Knåda inte den färdigjästa degen hårt! En jäst deg ska behandlas varsamt som en bebis.

Rulla sedan ut klumpen till en limpa och lägg den med ”undersidan” nedåt på en plåt. Skåra brödet ganska djupt. Täck med ren handduk och låt jäsa 15-20 min. medan ugnen blir varm.



Spraya brödet med lite vatten och strö på pumpakärnor och t.ex. sesamfrön. Skjutsa in plåten i nedre delen av ugnen, grädda 5 min. Öppna därefter ugnsluckan en stund för att släppa ut ånga och överloppsvärme. Samtidigt sänker du temperaturen till c. 220 grader. Grädda ytterligare c. 20 minuter eller tills brödets innertemperatur är 97 grader. Själv använder jag alltid termometer!

***
Låt det nygräddade brödet svalna på galler, inlindat i en handduk. Ge dig till tåls och njut sedan av ett underbart, hembakat och nyttigt bröd! Det är jättegott med t.ex. medwurst på :)

LADDA NER SOM PDF-FIL

"Det var bättre förr"

ENLIGT MORGONENS TIDNING har dagens längd idag minskat med 12 timmar och 26 minuter sedan sommarsolståndet, men hur många av er därute har dragit ner på tempot i motsvarande grad? Så levde man nämligen förr, att man inrättade sitt liv efter ljuset och årstidsväxlingarna. Och ”förr” är för inte så extremt länge sedan.

Sommarhalvåret var arbetets tid, men när hösten och vintern kom gick farten ner; man ägnade sig åt att reparera och fixa inför nästa odlingssäsong. Det gavs en naturlig tid för återhämtning.

Idag ska vi flänga på som griljerade råttor året runt, oavsett årstid. Vi förväntas hålla samma höga takt även under den mörka tiden, trots att vi biologiskt inte är skapta för det. Konstgjort ljus gör det möjligt.

Sedan förväntas vi dessutom hålla på allt längre tid på samma vis, i takt med att pensionsåldern skjuts uppåt. Vanvett är både för- och efternamnet. Men det är väl bara att slänga in ett piller och med nya, ”friska”(?) tag ta sig dagen an? Imorgon är det 1 december och därute står regnet som spön i backen. När håken kommer vintern???

Kudde för trötta fötter

DAGENS FÖRSTA PROJEKT blir att försöka knåpa ihop en mini­va­ri­ant av en sådan där Fat Boy-säck, som Peter kan ha i fotändan av sängen. Man får ju så erbarmligt ont i hälarna när man ligger platt på rygg för länge, och de syntetiska fårskinn som sjukhuset erbjuder hjälper föga. Inte vet jag om min idé kommer att förbättra hans kom­fort, men det är i alla fall värt ett försök.

Så, go’vänner, mot symaskinen!


Och så här blev resultatet. Jag hade faktiskt lite restbitar av ett fint, beige linnetyg, som jag tror att faller Peter i smaken. Fyllningen är samma sorts granulat som finns i saccosäckar.



Sista projektet för dagen har varit brödbak. Klockan drar mot nio på kvällen, plåten är nyss kommen ur ugnen och det doftar härligt av ny­gräddat. Nu gäller det att bärga sig som vanligt, och låta det sval­na innan man sätter kniven i det. Men, hu, så svårt det är att vänta ...

Lite pynt inför julen

ÅRETS DÖRRKRANS ÄR avdammad och uppe. Nytt för året är att jag lindat en gammal, handvirkad spets om fuskriset och prytt toppen med tre droppformade akrylprismor. Krångligare än så behöver man inte göra det!

Och så här mysigt ser mitt köksfönster ut sent på kvällen sett från gården, när utebelysningen redan slocknat för natten.

Man ska vara glad att man får vara tacksam

JAG HAR SÅ mycket att vara tacksam för. Det handlar mest om att klä sin egen lycka i kläder av rätt storlek. Här är några saker jag funderat på under morgonen:

Jag är frisk för min ålder. Visst har jag dålig syn, men det finns glasögon, och min sköldkörtel underproducerar, med det finns medicin.

Jag har en underbar, klok och vacker dotter. Visst är hon min enda familj på orten, men utan henne vore jag helt ensam; hon är mitt allt – och ändå sin egen.

Jag har tak över huvudet. Visst är det lite si och så med mitt älskade "Ruckel", men det är varmt och torrt.

Jag har mat på bordet varje dag. Visst kan jag vara utled på att jaga extrapris och uppfinna nya soppor på samma, gamla spik, men jag har tillgång till näringsriktiga, färska råvaror och har möjlighet att laga enkel men bra mat.

Jag har kläder på kroppen och skor på fötterna. Visst är det mesta shoppat second hand på Emmaus eller loppisar och knappast modernt, men det är helt, rent och i rätt storlek.

Jag har härliga, humoristiska och genomsnälla vänner. Visst är de inte lika många som alla på Facebook ståtar med, men mina finns i levande livet – här och nu.

Jag bor i en underbar del av världen. Visst är Åland småttigt, småsint och skrattretande ibland, men luften är relativt ren, vattnet likaså och t.v. är våld och grov kriminalitet sällsynta företeelser.

Jag äger en bil, som gör mig mobil. Visst är den gammal, sliten och omodern, men den går – peppar, peppar – genom besiktningen varje år och tar mig dit jag ska.

Jag har tv, mobiltelefon och dator. Visst är tv:n en lastgammal tjockis, telefonen köpt beg. för bra länge sedan och datorn av uråldrigt snitt, men allt fungerar och gör att jag kan ”hänga med”.

Och det här är bara en del. Det finns med andra ord så mycket att vara lycklig för, bara man letar på rätt ställe – och låter bli att hänga över staketet och sukta efter det som oftast ändå inte går att få.

Så tänk efter en stund. Vad är det som egentligen gör dig lycklig?

Nu börjar juletid

Glad lilla jul, alla människor!



Och stjärnan är upphittad.

Jag tände den för ett par timmar sedan, egentligen en dag för tidigt. Men det här året känns det faktiskt som det finns en anledning till att den lyser, för den här hösten behövs det mer än förut ett ljus i mörkret. I år tänder jag stjärnan mest av allt för dig, Peter. Kämpa på!

Jakten på Christmas Past

JAHA, DET ÄR alltså idag jag måste rannsaka mitt minne och försöka komma på vart i helskotta jag stuvade undan min lysande fönsterstjärna ifjol ... Jag tycker mig notera, att det blir allt vanligare att jag ”arkiverar” saker på ställen som just då känns helt logiska, men som efter ett år – ja, ibland redan inom en vecka – är fullständigt obegripliga. Ni vet, när man efter timtals letande äntligen står där svettig och irriterad med prylen och undrar vad tusan som fick en att stoppa grejen just där.

Dessbättre lever jag sedan några år i en något förbättrad feng shui-anda, och har sakta men metodiskt minimerat mängden ägodelar. Det ”svarta hål” där saker kan försvinna har med andra ord krympt ganska radikalt i omfång. Men det tycks ändå inte hjälpa fullt ut. Bland annat letar jag fortfarande, efter två år, efter mina hålfotsinlägg. De är och förblir borta :(

Nåväl, jag har en hyfsat bra minnesbild av var den ifrågavarande stjärnan kan gömma sig. Bara kaffet är urdrucket ska jag kolla, och samtidigt kan jag plocka fram julkransen som ska upp på ytterdörren. Den måste säkert dammas av och så kanske jag ska byta ut något av dekorationerna.

Hur är det med er andra? Har ni redan drabbats av gud-hjälpe-mig-det-är-inte-ens-en-månad-kvar-till-jul-paniken..?

Livet, döden och allt tjafs däremellan

DET ÄR ALLTID bra att sova på saker; något som den nedan om­skrivna, imbecilla vykortsskrivaren också borde ha gjort. En natts sömn – usel, men dock – har förskjutit perspektivet. Som min kog­ni­tiva terapeut har försökt lära mig, har jag två val: att låta mig på­verkas av denna stendumma människas illvilja eller rycka på axlarna och ge fullständigt f-n i det. Jag väljer det senare. Livet är för kort för att bry sig.

Morgonens tankar kretsar f.ö. mycket runt just livet. Om ett par veck­or har det gått fyra år sedan min mamma dog efter en lång och svår sjukdom, som under en radda år på många sätt ställde mitt eget och mitt barns liv på huvudet. Som enda nära anhörig föll allt ansvar på mig, och jag erkänner utan omsvep att det var tungt, både fysiskt och psykiskt. Men jag höll ihop to the bitter end, och hon behövde inte dö ensam och bortglömd i en steril sjukhussal. Jag var där. Jag höll hennes hand ända till slutet.

Jodå, idioter FINNS!

JAG HAR IDAG fått ytterligare belägg för att det existerar humorbefriade, hatiska och missunnsamma människor här i världen; patetiska, fega stackare, som i skydd av anonymiteten anser sig ha rätt att ostraffat ösa galla över sina medmänniskor. Jag har m.a.o. idag haft äran att motta mitt livs allra första hatpost! Yes sirree, där ute finns det någon som – förutom att vara fullblodsidiot med ett IQ långt under en amöbas – tydligen har ett rejält horn i sidan till mig. Men fråga mig inte varför, för det har jag, som man brukar säga, inte en aaaning om.

Vykortet nedan dök upp i min postlåda idag. Synbarligen med anledning av den kåserande krönika som publicerades i Ålandstidningen i lördags. Men om avsändaren tror sig vara anonym är hon ute på sju famnars vatten, kan jag lova! Jag är rätt övertygad om vem denna illitterata nolla är, och kommer med stor sannolikhet – och med hedervärd assistans av Posten på Åland – att få det bekräftat. Händelsen är polisanmäld. Var det verkligen värt det, ditt pucko?



Min personliga reflektion: Vilket jävla paller, men tack i alla fall för inspiration till en kommande krönika! Undrar förresten om Fred (Forsell) haft nöjet att få något liknande? Måste fråga nästa gång jag snubblar på honom :)

Krönikan finns f.ö. att läsa i min kåserisamling på ett nytt kapitel. Rubriken i kåserisamlingen är "Det är de små sakerna ..."

Inspirerad? Japp!

FÖR TILLFÄLLET FLÖDAR det! Igår la jag upp kapitel 22 om Solveig, och står just i beråd att tanka upp kapitel 23. Det känns alltmer som jag är på den vinnande sidan, eftersom jag nu passerat 150.000 tecken utan att storyn på långa vägar är färdig :)

Novembervädret verkar m.a.o. inte ha en direkt menlig inverkan på mitt författande. Kanske tvärtom? När det är så mörkt, fuktigt och ruggigt där ute känns det helt okej att kura inomhus vid sin laptop. Inkommande veckoslut är det s.k. lilla jul här i Finland, men för mitt vidkommande är det ett veckoslut som vilket som helst. Jag har alltid haft svårt för att dra igång julstämning så här långt före den 24.12, och så även i år. Min enda eftergift kommer att bli den adventstjärna jag brukar ställa upp i köksfönstret och möjligen - bara möjligen - att jag tejpar upp små snöstjärnor i något fönster. Det är väl i så fall den enda snö vi kommer att se före jul, eftersom dagsnoteringen på termometern är +6 och gräsmattan ser ut som den borde klippas ...

Kapitel 1 helt utan vett?

ÄVEN OM JAG inte längre är aktiv eller ens registrerad medlem på författarsajten Kapitel 1, kikar jag då och då in på forumet för att följa med lite vad som händer och sker. Min förhoppning är fortfarande att vissa drastiska förändringar ska komma till stånd, så att sajten med tiden börjar fungera på det sätt den borde. Naivt? Möjligen. Men det sista som sägs överge människan är hoppet.

Men idag måste jag i alla fall skratta högt, när jag surfade förbi och läste lite olika trådar. För ett tag sedan - efter en helg med extremt forumrabalder - tillsattes det plötsligt en s.k. Författarvärd, vars funktion skulle vara jämställd med en moderators på andra forum. Nåväl, denne Författarvärd har tills idag varit anonym, men nu kryper det plötsligt fram att personen är likvärdig med en av sajtens mest provokativa och "fridstörande" medlemmar. Jag saknar ord ... Och hajar absolut noll.

Fast det är då säkert: jag fattade ett helt korrekt beslut när jag klev av Kapitel 1-tåget. Ingenting tycks gå åt rätt håll och de högst väsentliga saker som bör tas itu med står fortfarande och stampar på stället. Som t.ex: vem är intresserad av att publicera en bok på en skrivarsajt där den inom loppet av någon dag har sjunkit ner i dyn bland cirka 2.250 andra titlar för att aldrig mer nå upp till ytan? Inte jag i alla fall. Stendumt.

"Hemma hos" Stjärnkraft

IDAG ÄR JAG deppig. Orsaken till det tänker jag inte gå närmare in på här på bloggen, för det hela är av privat natur. Istället vill jag visa en bild från mitt mikroskopiska, men hemtrevliga, vardagsrum.



Lampan i fönstret har jag ärvt efter min mamma och det är – hör och häpna – en äkta Paavo Tynell. Taklampan är däremot ny, men köpt på utförsäljningsrea med 70 % (!) rabatt.

Fåtöljerna är second hand-fynd och var från början julröda. Det nya, mildgröna tyget beställde jag från Storbritannien, eftersom priset - hemfraktat och klart - blev c. 30 % lägre än i den lokala affären i stan.

Soffbordet, äkta 1950-tal, har jag köpt begagnat av en kompis. Det hade från början en yta av teakfaner, men jag har slipat bort all faneret och målat den underliggande björkskivan vit (förutom de solida kantningarna av teak).

Det snirkliga, mörka blomsterbordet i hörnet kommer från mitt föräldrahem. Jag skulle egentligen vilja måla det vitt, men är tveksam till om det går att få färg att fästa på det oljiga, feta underlaget.

På ömse sidor om soffan står små, höga nattduksbord som inte syns på bilden, men som jag alldeles nyligen snubblade över på på en loppmarknad. Perfekta för min kompakta cd-anläggning!

Soffan är en svensktillverkad Engen som jag har köpt begagnad för en löjligt liten summa.

Samma sak med den halogengolvlampa, av vilken man bara ser den undre armen.

Mattan är dock ny, så allt är inte arvegods, second hand eller reafynd ;)

Lite lön för [författar]mödan

ÄNTLIGEN LOSSNAR DET lite grann på skrivarfronten. Inte på så vis att jag skulle ha fått något verk antaget av ett förlag, men jag ska i alla fall – mot betalning, gubevars – frilansa för Ålandstidningen, den större av våra två lokaltidningar, genom att skriva en månatlig krönika. Hela 3.700 tecken får jag varje gång till mitt förfogande, och ämnesvalet är helt fritt. Jätteroligt! Den första publicerades idag. En synnerligen välkommen, lite försenad födelsedagspresent :)

Berättelsen om Solveig, 60+, rullar vidare. Efter en smärre formsvacka har jag nu fått ny fart och lade för någon dag sedan upp kapitel 21 på ett nytt kapitel. Dessutom har jag efter diverse huvudbry fått ordning på Google Analytics och har numera koll på hur många som besöker sajten respektive hur många som laddar ner bokfilerna. Najs :)

LÄSTIPS Det tredje tecknet av Yrsa Sigurđardóttir

Det tredje tecknet
av Yrsa Sigurđardóttir

En ung tysk student hittas mördad och torterad på en kyrkogård i Reykjavik. Polisen som undersöker fallet upptäcker att offret experimenterat med tunga droger och tror att gärningsmannen finns bland de lokala knarkhandlarna. Men så enkelt löses inte den finurliga gåtan ...

Mitt betyg: ˜˜˜˜˜ (av 5 möjliga)

Lysande gåvor

JAG HAR INGET att rapportera, men vill i alla fall visa en bild av den gulliga ljuslykta jag i förrgår fick i födelsedagspresent av goda vännen Peter. Tack, Peter, för att du orkade tänka på mig, trots att du för närvarande inte borde öda energi på någon annan än dig själv!

Bakom den mindre lyktan står en större, som T förärat mig vid ett annat tillfälle. Den är så där lagom mellanstor att den gör sig fint både inom- och utomhus. Mitt pyttelilla vardagsrum börjar för övrigt sakta men säkert få den ”shabby chic light”-prägel som jag eftersträvar, och vita ljuslyktor i olika format och design gör sitt till helheten.



Stort tack och kramar till alla andra som också kom ihåg ”tanten” det här året, även om jag här inte lyfter fram någon särskild!

25 var det väl..?

JA, MÅ HON leva, ja, må hon leva osv. Japp, idag är det födelsedag. Jag vaknade onödigt tidigt och kunde snabbt konstatera att vädret är precis som det alltid brukar vara på min födelsedag: grått, grått, grått och fuktigt. November är verkligen en äcklig månad, och det hjälper föga upp saken att jag och Astrid (Lindgren) är födda då, och dessutom på samma dag. Grattis, Astrid, där i din himmel!

Gårdagen ägnade jag åt konditoriverksamhet i all enkelhet, och har producerat havreflarn, drömmar, amerikanska chokladmuffins samt kakbotten till en riktigt maffig chokladtårta. Tyvärr glömde jag ta en bild medan den sistnämnda ännu var hel, men här är i alla fall en på biten som blev kvar:

Och här lite chokladmuffins:

Igår slog jag dessutom på stort och unnade mig två buketter med rosor när jag var till stormarknaden och bunkrade inför bakandet. Tio rosor per knippe var det, så nu står det en riktigt tjusig bukett på vardagsrumsbordet i den ena av mina två Alvar Aalto-vaser. De är vackra, Aaltos vaser, men ack så sällan de kommer till användning! Ja, jag menar, hur ofta köper - eller får - man blombuketter av tillräcklig magnitud för att fylla en sådan? I mitt fall nästan aldrig.

Men jag har inte bara ägnat mig åt bakning och inredning, tro inte det. Jag har dessutom hunnit med att flytta min boksajt, ett nytt kapitel, till Google Sites: http://sites.google.com/site/1nyttkapitel/. Orsaken till flytten är att jag inte fick till en snygg design och full funktionalitet på den förra adressen. PHP-funktionerna kommer man nämligen inte åt med mindre än att man abonnerar på ett webbhotell, och det kändes som en gudsnådelig överkurs i det här skedet. Så efter en del trixande, fixande och hårslitande är ett nytt kapitel således omlokaliserat. Resultatet blev helt okej. Så sätt igång och läs nu, alla ni där ute i sajberrymden!