Tiden tar snart slut

DENNA DAG ÄR det precis två veckor sedan jag trodde att vännen Peter åkte till sjukhuset för bara ännu en i raden av rutinkontroller eller behandlingar. Vi har ju alla under åren som gått ”vant oss” vid hans sjukdom och jag tror inte att någon var förberedd på denna plötsliga och drastiska försämring. Men läser man på om levercancer är det exakt så det blir; det kommer en punkt när leverfunktionen är så nedsatt att övriga organ tar skada.

Sent igår kväll läste jag Peters syster Jennys blogg och grät för första gången. Hon skriver att övriga syskon är på väg för att hinna säga hej då, och det berörde mig ända in i hjärteroten. Hoppas, hoppas att alla hinner komma, för i det här skedet kan det gå fort. Hans kropp är utsatt för så tunga påfrestningar nu att det inte går att ta mer än en dag i taget. Det gör mig så ont, när jag vet hur många planer han har haft; när jag vet hur mycket han velat uträtta och fixa. Och framför allt: hur mycket mera tid han velat få med sina älskade barn.

Det här blir en tung dag. Om ett par timmar ska jag upp till sjukhuset igen och försöka överföra så mycket goda energier jag bara kan både till Peter själv och mamma Aina.


För att mitt bloggande inte ska handla enbart om sjukdom och bedrövligheter just nu, kan jag dela med mig av ett lyckat fynd från gårdagen. Jag var in på Emmaus för att leta efter lite fina nysilverföremål att förhöja julstämningen med här hemma, och hittade två söta fat och en skål på tassar.

Jättenöjd med att ha fått tag på exakt det jag sökte satte jag hemma igång med att putsa upp sakerna. Då upptäckte jag till min förvåning att det mindre fatet inte alls var nysilver, det var äkta vara! 1,50 euro för ett silverfat, det var ett klipp eller hur? Allra helst som jag inte betalat mer än 8,50 för alla tre. Bilder kommer.