Den praktiska sidan av döden

I MITT HJÄRTA är det lika mörkt som utanför fönstret denna decembermorgon. Även om mitt förnuftsmässiga jag vet att den återstående tiden nu är kort vill jag ändå inte ta det till mig, för det är inte rättvist! De klassiska orden, som förmodligen uttalas av alla som själv drabbats av cancer eller som har någon i sin närhet som gjort det. Men det är inte rättvist. Hur skulle det kunna vara det, när någon mitt i livet, med två minderåriga barn inte får finnas längre?

Jag har idag på f.m. lovat infinna mig på sjukhuset för att närvara vid ett möte med bl.a. Peters läkare, för att diskutera hur den sista tiden ska planeras. Eftersom både Peter själv och hans mamma önskar att jag är med är det klart att jag ställer upp, fastän jag innerst inne inte vill. Jag vill att mitt bestående minne av Peter ska vara av den kille han var för bara ett par månader sedan: i full fart med sina idéer och projekt för framtiden, fortfarande fysiskt stark och oberoende. Det gör mig så ont att se hur fort han nu tynar bort, och jag vill mest av allt lägga mig i sängen och bara gråta.

Fast konstigt nog har jag ännu inte gråtit. Inte offentligt och inte i min ensamhet. Men det kommer. När spärren väl släpper finns det ingen hejd, det vet jag av tidigare erfarenheter, och jag bävar inför det kommande mötet. Vad ska de säga? Ger de honom en månad eller bara ett par veckor? Kanske inte mer än en? Ovissheten ligger som en cementklump bakom bröstbenet och gör det tungt att andas. Gud hjälpe mig, vad jag önskar att det fanns någonting jag verkligen kunde GÖRA! Det känns så fjuttigt att inte kunna göra annat än att finnas.